“My political opinions lean more and more to Anarchy (philosophically understood, meaning abolition of control not whiskered men with bombs) — or to ‘unconstitutional’ Monarchy […]I would arrest anybody who uses the word State (in any sense other than the inanimate realm of England and its inhabitants, a thing that has neither power, rights nor mind); and after a chance of recantation, execute them if they remained obstinate!”
– JRR Tolkien
Idag på Sveriges nationaldag, helgdag sedan 2005, är tidningarna fyllda av förnumstiga kommentatorer som diskuterar nationalism, svenskhet, behovet av att bekämpa den förra och omdefiniera den senare, tongångar som vi hört så många gånger att de börjat förlora all mening och som dessutom framstår som extra tandlösa eftersom de numera utgör påbjuden norm.
De verkligt salongsradikala inom politik- och medieeliten twittrar om att skända den svenska flaggan, medan ytterlighetsvänstern samlar in flaggor för att de facto bränna de samma. De mer avmätta postar bilder på Carl Johan de Geers klassiska värnpliktsvägraraffisch från 1967 ”Skända flaggan”, för att visa att de tillhör den moraliska överhögheten.
”Det finns ingen svenskhet”, slås det fast, alternativt ”vi måste skapa en ny svenskhet”. ”Alla med svenskt medborgarskap är lika svenska” föreslår vissa och pekar på byggandet av en amerikansk identitet kring konstitutionen som ett föregångsexempel. Gemensamt för alla dessa uttalanden är uppfattningen om att vad som är svenskt i första hand är en politisk angelägenhet och att det är angeläget att svenskhetsbegrepper skall berövas all form av historisk eller kulturell innebörd. Paradoxalt nog verkar ingen av de som vill ”omdefiniera svenskheten” särskilt angelägen om att omdefiniera andra kulturella identiteter. Det är bara svenskheten som enbart får vara en konstitutionell fråga.
I invandrarlandet USA, håller många fortfarande fast vid förfädernas medhavda identitet, man talar om italienskamerikaner, afroamerikaner, hispanics och andra grupper. De har inte, efter flera generationer, gett upp sin kulturella identitet, men ser heller ingen motsättning med den nya identiteten som finns i det mångfacetterade USA.
I förekommande fall handlar kraven på att omdefiniera svenskheten om en ideologisk motvilja mot nationella identiteter i allmänhet, men oftast rör det sig förmodligen om en missriktad välvilja riktad mot nya svenska medborgare, som man fruktar skall känna sig exkluderade om de som bodde här innan uppvisar några som helst kulturella särdrag.
Men att ersätta den gamla svenskheten som man vänder sig emot med en ny, normativ svenskhet skulle inte lösa det ursprungliga problemet. En nyanländ invandrare skulle ha lika svårt att förhålla sig till den nya normen som till den gamla. Att upplösa svenskhetsbegreppet i total relativism är förstås en lösning, men snarast skulle leda till att var och en laddade begreppet med sin egen definition vilket skulle göra begreppet meningslöst och irrelevant.
Det stora problemet är sammanblandningen av stat och nation, och upphöjandet av nationstillhörighet som viktigaste identitetsmarkör. Det finns poänger med nationalstaten som politisk enhet, särskilt i områden som varit mer eller mindre etniskt homogena – med ett gemensamt språk, gemensam religion och så vidare – men ingen nationalstat har varit fullständigt etnisk homogen. Det har alltid funnits minoritetsfolk, och/eller invandrare inom nationalstaternas gränser, grupper som inte har tillhört majoritetssamhället i kulturell mening men som ändå ingått i den politiska och administrativa strukturen.
Det har också funnits betydande grupper som tillhört landets befolkning men levt utanför dess territoriella gränser, antingen på grund av att de utvandrat eller som av historiska och politiska orsaker fått finna sig i att det område de bebor plötsligt står under en annan stats överhöghet. Den svenska nationen skulle till exempel kunna sägas omfatta befolkningen på Åland och den Finlandssvenska befolkningen i Finland.
De politiska försök som gjorts att göra nationalstaterna etniskt homogena har alltid tagit en ende med förskräckelse. I det politiska kaos som uppstod efter första världskriget när de gamla kejsardömena upplöstes och Europas karta ritades om, gjorde att miljoner människor plötsligt befann sig i en situation utanför nationalstaten. De tyska, ryska, österrikiska och ungerska kejsardömena hade varit mångkulturella statsbildningar där olika nationer levde sida vid sida.
I det nya Europa uppbyggt kring nationalstater hamnade stora befolkningsgrupper på ”fel” sida gränsen när kartan ritades om. Dessa grupper – det rör sig om tiotals miljoner människor – blev i praktiken statslösa vilket i förlängningen innebar att de även blev rättslösa då nationalstaten var den enda enhet som hade kraft nog att upprätthålla de mänskliga rättigheter och det minoritetsskydd som Nationernas Förbund ställt sig bakom men inte hade kapacitet att genomdriva eller upprätthålla.
Nationalistiska rörelser runtom i Europa strävade efter etnisk enhet och ville både inkorporera de delar av den egna befolkningen som bodde utomlands i den egna nationalstaten, och kasta ut de andra befolkningsgrupper som levde inom landets gränser. Problemet för dessa senare var att det sällan fanns något land som var berett att ta emot dem. Detta gällde särskilt för de grupper som saknade en egen nationalstat som bevakade deras intressen, till exempel judar och romer. En omfattande människosmuggling – inte sällan med myndigheternas (men inte beslutsfattarnas) goda minne uppstod.
Hanna Arendt har skildrat hur polismakterna i de Europeiska länderna utövade sin egen utrikespolitik oberoende av sina regeringars officiella hållning på området. Detta inofficiella polissamarbete möjliggjorde den effektivitet med vilken de tyska ockupanterna förmådde organisera sin folkfördrivnings- och utrotningspolitik av etniska minoriteter i de annekterade och ockuperade länderna. Detta underlättades inte minst av att de fascistiska och nazistiska rörelserna åtnjöt stor popularitet inom poliskårerna eftersom de såg hur polismyndigheternas status och inflytande ökade i de av nazisterna ockuperade länderna.
Det är inte svårt att förstå den lockelse som de nationalistiska idéerna utövat och utövar på folk som kämpar för sin egen frigörelse från exempelvis en främmande ockupationsmakt. Historien har dock visat hur sammanblandning av stat och kulturell identitet kan få katastrofala konsekvenser. Både det andra världskriget och vår tids folkmord är de yttersta konsekvenserna av denna sammanblandning.
Naturligtvis måste inte nationalstatstanken leda till krig och folkmord. De flesta anhängare av nationalstaten, till exempel Per Albin Hanson med sin folkhemstanke, eller de socialdemokrater som formulerade den svenska neutralitetsdoktrinen, betraktade och betraktar nationalstaten som en väg till frihet och oberoende från främmande makters inflytande. Den nationalistiska grundtanken att varje folk skall få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar måste inte leda till chauvinism. Men när den etniska homogeniteten blir ett mål i sig, när nationaliteten blir utgångspunkt för ett vi- och domtänkande och när ”dom” anses vara ett hot som måste bekämpas och när man tillgriper politiska medel för att upprätthålla denna åtskillnad, då befinner man sig på ett sluttande plan. Behandlingen av samerna eller resandefolket är sådana skamfläckar i den svenska nationalistiska historien.
Historien visar att det snabbt kan gå utför. När Hitler släppte första delen av Mein Kampf 1925 var det få som tog den på allvar. Den hånades i pressen, i den mån som den överhuvudtaget blev omskriven. Blott åtta år senare var NSDAP Tysklands största parti.
Erfarenheterna från det andra världskriget kom att brännmärka den nationalistiska retoriken i allmänhet och den nordiska i synnerhet, något som Tolkien förutsåg när han i ett brev till sonen Michael skrev:
“I have in this War a burning private grudge.. . against that ruddy little ignoramus Adolf Hitler […] for ruining, perverting, misapplying, and making for ever accursed that noble northern spirit, a supreme contribution to Europe, which I have ever loved, and tried to present in its true light.”
Det finns goda skäl att vara vaksam mot dem som vill göra nationell identitet till politikens mål. Sammanblandningen av stat och nation bör hållas till ett minimum. Lagen bör exempelvis gälla lika för alla, oavsett kulturell tillhörighet. Därmed inte sagt att staten måste göra sig av med alla sina symboler. Precis som nationer har också stater sin historia under vilken den har lagt sig till med symboler – som den svenska flaggan, kungahuset, riksvapnet.
Dessa symboler får den innebörd som vi laddar dem med. Idag förknippar de flesta den svenska flaggan med ett öppet demokratiskt statsskick, med religionsfrihet och tolerans för minoritetsgruppers fri och rättigheter. Vi förknippar den med god ekonomisk tillväxt och med den välfärdsstat som vuxit fram under efterkrigstiden. Att sluta upp runt dessa symboler och den innebörd som de har idag är varken chauvinistiskt eller exkluderande utan något som alla svenska medborgare, infödda eller inflyttade, borde kunna glädjas åt.
Statens historia är lätt att spåra, det handlar om vad som raljant brukar sammanfattas som ”krig och kungar”. Nationen är betydligt mer svårfångad. Den har bara delvis växt fram genom påbud från överheten, men minst lika mycket genom spontana initiativ, genom människor som påverkat den svenska kulturen och självmedvetenheten. När Evert Taube importerade den argentinska tangon till Sverige och gjorde den till en självklar del av den svenska vismusiken skapade han ett nytt soundtrack till svenska sommarnätter i skärgården för lång tid framöver. Finns det något svenskare än att en midsommarafton lyssna till berättelsen om en liten by vid Rio de la Plata?
Evert Taube är för övrigt ett utmärkt exempel på hur väl det går att förena nationalromantik med en kosmopolitisk grundsyn. Evert Taube var en världsmedborgare som kände sig lika hemma på den sydamerikanska prärien eller gränderna i Antibes som i Stockholms skärgård eller bland Bohusläns klippor. Under beredskapstiden diktade han nationalromantiska visor om den svenska friheten, utan ett spår av chauvinism.
Det finns två huvudspår i den svenska nationalromantiken. Det ena skulle kunna beskrivas som göticismen och hänger intimt samman med den statligt påbjudna, ovanifrån initierade historieskrivningen. På 1600-talet ville den nyblivna stormakten Sverige komplettera sina framgångar på slagfälten med en ärorik historia, varvid ett intensivt glorifierande av den äldre historien tog vid. Denna typ av nationalromantik har klara chauvinistiska drag, men den hade också en del positiva konsekvenser. Den svenska fornminnesvården tog sin början och Riksantikvarieämbetet räknar sina anor till denna tid, vilket bland annat medfört att vi har ett rikt bevarat materiellt kulturarv från denna tid.
Nationaldagen den 6 juni får ses som ett led i denna tradition. Ursprungligen ett reklamjippo för friluftsmuseet Skansen som sedan genom politiska beslut upphöjts till allmän helgdag. Svenskarnas ljumma entusiasm inför firandet i fråga vittnar om hur lågt i kurs denna typ av nationalromantik står i Sverige idag. Dagen fungerar snarast som ett tillfälle för det politiska och kulturella etablissemanget att vädra sin skepsis gentemot svenskhetsbegreppet och nationalistiska idéer. De mest entusiastiska firarna tycks faktiskt vara invandrade svenska medborgare som mer tycks uppskatta det privilegium som ett svenskt medborgarskap innebär än de som fötts med ett sådant och därför tar det för givet.
Men det finns också ett annat spår i den svenska nationalromantiken som inte handlar om staten Sverige, om krig och kungar utan om känslan för hembygden, för landskapet och för kulturen. Bruno Liljefors måleri, Karlfeldts diktning och Peterson Bergers musik får anses stå i denna tradition. Karlfeldt diktar inte om staten Sverige (även om hans diktaralterego Fridolin sedermera blir riksdagsman) utan om allt det som gör att man känner hemmahörighet på en plats, i en kultur. Denna fredliga ickechauvinistiska nationalromantik firar sin nationaldag på Midsommarafton, med uråldriga och nyare traditioner, utan politiska åthävor. Också Tolkiens önskan om att separera nationen från staten, i citatet som inleder denna essä, får sägas stå i denna frihetliga nationalromantiska tradition.
Den traditionella kulturen i form av traditionell musik, traditionella dräkter, seder och bruk, har alltid tillhört denna underifråntradition. De försök som gjordes under nationalstaternas formering i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att inkorporera folkmusiken och andra kulturyttringar i det nationalistiska projektet var föga framgångsrikt. En spelman från Hälsingland eller Dalarna identifierar sig mer med den tradition som är specifik för detta landskap än med en påstådd svensk spelmanstradition.
Denna hembygdskänsla behöver alltså inte vara kopplad till en nation. Att identifikationen med landskapet man bor i alltjämt är starkare än med länet, som ju är den officiella indelningen, visar att den administrativa indelningen inte är det centrala i identitetsbygget. På många håll i Sverige är regional- och lokalpatriotismen betydligt starkare än nationalismen. Se bara på den starka samhörighetskänsla som präglar supportrarna till olika klubblag runtom i Europa men som inte alls är lika närvarande kring landslagsfotbollen.
Att det har blivit så är inte så märkligt i ljuset av att många nationalstater är sentida företeelser medan regioners och folkgruppers historia kan vara många hundra år. Många storstäder är betydligt äldre än de stater de råkar ligga i för tillfället. På samma sätt som den lokala eller regionala identiteten är oproblematisk så länge den inte görs till utgångspunkt för politiska åtgärder, behöver svenskheten varken avskaffas eller omdefinieras. Den kommer att förändras av sig själv, över tid, som den alltid har gjort.
Att ta avstånd från nationella symboler i alla dess former är bara att ersätta en typ av normativ intolerans med en annan. Jag har svårt att se att den svenska nationaldagen, kommer att få något större genomslag. Däremot så tror jag att de som ägnar dagen åt att ta avstånd från, häckla och bespotta de nationella symbolerna och de som känner glädje och stolthet över dessa snarare spelar de syften i händerna som de säger sig vilja bekämpa.
Det behöver inte finnas en motsättning i att bejaka globalisering, fri rörlighet och tolerans å ena sidan och att bejaka den egna kulturella identiteten å andra sidan. Evert Taubes blandning av kosmopolitisk internationalism och svensk nationalromantik utan chauvinistiska åthävor visar att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Först när Apollon från Sverige kom ner
spordes där bättring bland vinlandets gudar.
När han med lyran i lunderna skred,
bävade Jupiters brudar.
Fordom som svin,
drucko de vin,
nu fick man lära att sjunga och dricka.
När Dionysos fick hicka
stämde den med melodin.
– Evert Taube, Svenska Apollon.