Elegi över Stockholm
Med anledning av det vinnande förslaget till utformning av Nobelcentret på Blasieholmen
Varje stad har sin historia, som har format stadens själ
och om du testar att ha ögonen slutna
och drar djupt efter andan så kan du mycket väl
dra in doften utav det förflutna.
För när lager läggs på lager, som årsringar i en stam,
uppstår någonting unikt för just den platsen.
Det är någonting organiskt som tar tid att växa fram
längre tid än husen och palatsen.
I Stockholm har vi ärvt en sällsynt vacker huvudstad
där förflutna sekel blandats med varandra,
en blandning av epoker och av stilar i en rad
där det är en verklig fröjd att vandra.
Men sedan 30-talet så har stadens fäder fått
för sig att allt det skall utraderas
för att ge plats åt det moderna har man därför gått
så långt att inget heligt respekteras.
När man på kontinenten lade städerna i grus
blev Stockholm skonat från brand och granater
trots det tycks vår framtid knappast mera ljus
ty stadsbyggnadskontorets byråkrater
har varit mer förödande än både krig och död
ty deras stadsplaner blev mer famösa.
Från Sveriges arkitekter har de kraftfullt understöd,
helst när de folkvalda är ryggradslösa.
När Pruitt Igoe sprängdes för att man hade lärt
att modernismen förde till förslumning
hade man i Sverige ända sedan trettiotalet närt
modernism på gränsen till fördumning.
Vi byggde vårt miljonprogram trots att vi visste att
det fanns bättre sätt att lösa bristen
på bostäder, men sådant bryr väl inte ens ett skvatt
den renlärige, trogne modernisten.
Nu hotas också de få stadsmiljöer som finns kvar
av stadsplaneringsfundamentalister.
Det är rätt talande att varje tävling som man har
blott släpper in bidrag från modernister.
Det är Chipperfield och Wingårdh, det är danska 3XN,
och stilen är den tröttsamt enahanda.
Av alla tävlande till Nobelcentret fanns ej en
som byggde vidare på platsens anda.
I många år så sade borgerskapet att det var
Sossarna som skändat huvudstaden,
men när de väl fick makten så blev Alliansens svar
att fortsätta den grymma kanonaden.
Man försvarar den förstörelse vi alltjämt tvingas se
– jag undrar om de själva tror på orden –
när de långsamt dödar Stockholm, och Le Corbusier
skrattar nog åt oss, där under jorden.
Lars Anders Johansson
