Supportersverige har sorg
Supportersverige är i sorg. Det idrottsrelaterade våldet har skördat sitt andra dödsoffer i Sverige. Första gången var 2002 då IFK-Göteborgsanhängaren Tony Deogan misshandlades till döds i en uppgörelse mellan IFK- och AIK-huliganer på Södermalm i Stockholm. Söndagens dödsmisshandel i Helsingborg i samband med den allsvenska premiärmatchen mellan HIF och Djurgården tycks enligt medierapporteringen och vittnesmålen inte ha rört sig om en uppgörelse mellan huligangrupperingar utan om ett oprovocerat överfall. Den döde Djurgårdsanhängaren, en 43-årig fyrabarnsfar, beskrivs som en på en helt vanlig supporter. Han åkte till Helsingborg för att se sitt lag spela bortapremiär. Han kom aldrig hem till sin familj.
Som engagerad fotbollssupporter känner jag sorg, frustration och vanmakt. Sorg för att en supporter, visserligen till ett annat lag, mist livet på grund av sitt engagemang för sitt lag och för fotbollen. Frustrerad för att den svenska supporterkulturen fortfarande rymmer element som är kapabla till en rå dödsmisshandel av detta slag. Vanmakt eftersom denna händelse kommer att sätta bilden av svensk supporterkultur för mycket lång tid framöver och att aldrig så många positiva initiativ, aldrig så många fredliga matcher, aldrig så många glada, engagerade och ansvarstagande supportrar kommer att kunna väga upp detta.
Luften gick ur
Den allsvenska säsongen 2014 kunde inte ha fått en sämre start. Det är som att all luft gått ur peppandet inför den kommande säsongen. Tankarna går till den dödade supporterns familj och kamrater, till klubben och till supportersverige. Ingen skall behöva riskera att bli dödad för att den är på väg till en fotbollsmatch. Samtidigt blir jag bedrövad när jag slår upp tidningarna och läser sportkrönikörernas drapor i ämnet. Johan Esk i Dagens Nyheter ställer frågan om man överhuvudtaget skall tillåta bortasupportrar på allsvenska matcher. Anders Lindblad i Svenska Dagbladet hävdar att det ”krävs en total attitydförändring i supporterkulturen, ett nytt synsätt och en nolltolerans mot våldet” och Erik Niva i Aftonbladet hävdar att det var ”fotbollens fel” att mannen dog.
Det är som om allt positivt som skett under de gångna tio åren plötsligt är glömt. Den positiva utveckling som vi sett inom supporterkulturen där våldet i princip helt har försvunnit från arenorna och där också stämningen på stan före och efter match är betydligt fredligare än på länge, helt försvunnit ur det kollektiva medvetandet. Rutinerade sportjournalister som likt Anders Lindblad följt och skrivit om fotboll och supportrar i två och ett halvt årtionde borde veta bättre. Att den upprörda ”allmänheten” på Twitter som aldrig besökt en fotbollsmatch inte förstår bättre är kanske inte så konstigt – det beror ju på att de främst får sin bild av verkligheten genom skribenter som Lindblad – men att sportjournalisterna hemfaller åt denna svartmålning är oförlåtligt. Lindblad borde veta bättre. Sportjournalisterna är inte bara skildrare av verkligheten, de påverkar den också. Den osakliga bild av supporterkulturen som nu dominerar i media riskerar att slå hårt mot den positiva supporterkulturen. Den lilla gruppen huliganer kommer inte att lämna läktarna på grund av detta, däremot riskerar man att skrämma bort nya grupper.
Våldet har minskat
Våldet har funnits i utkanten av supporterkulturen ända sedan den uppstod kring förra sekelskiftet. Huliganismen i dess moderna form uppstod på 1960-talet. Huliganerna är dock en liten subkultur inom det stora supporterkollektivet, en grupp som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet i media. Dessa är organiserade kriminella som ägnar sig åt våld och som det är ordningsmaktens och rättsväsendets uppgift att hantera. Huliganer finns kring alla stora allsvenska klubbar och några Superettanklubbar. Deras antal står i proportion till det totala supporterkollektivets storlek men rör sig om någon enstaka procent av det totala antalet. En klubb med tiotusentals engagerade supportrar har kanske ett hundratal våldsverkare på halsen. För att hantera detta samarbetar klubbarna aktivt med myndigheterna för att skapa en säker miljö för alla. Ibland räcker inte ansträngningarna till. Sett till hur många människor som varje år går på allsvenska matcher är det dock snarast ägnat att förvåna att det inte sker fler incidenter än vad som faktiskt sker. Två dödsfall under hela allsvenskans historia är häpnadsväckande lite. Det är givetvis två dödsfall för mycket, men jämför man med våldet kring krogarna en vanlig svensk lönehelg, eller våldet på och kring musikfestivaler som Hultsfred och Roskilde så inser man snart att det inte är särskilt farligt att gå på fotboll.
Positiv läktarkultur
Därmed inte sagt att det inte fortfarande finns mycket att göra. Åtskilliga initiativ kommer också från supporterleden. Häromveckan modererade jag ett panelsamtal på ett supporterseminarium som arrangerades av AIK-alliansen. Paneldiskussionen handlade om mediebilden av fotbollssupportern och deltagare var bland andra Expressens chefredaktör Tomas Mattsson, Fotbollskanalens Patrick Ekwall, AIK:s ordförande Johan Segui och Elena Lövholm från Footballtransfers.com, Dan Persson från Idrottens affärer samt supporterrepresentanter från AIK. Supporterseminariet är ett exempel på supporterinitiativ som syftar till att utveckla supporterkulturen i positiv riktning. Utöver paneldiskussionen bjöds på intressanta och matnyttiga seminarier om supporterkulturens historia, hur mediebilden konstruerats, om SLO-projektet och mycket annat. Det faktum att Expressens chefredaktör och en av landets mest kända sportjournalister ställde upp och diskuterade visar också på en förändrad attityd från mediernas sida.
Tidigare har supportrar och sportjournalister betraktat varandra med ömsesidig skepsis. Sportjournalisterna har betraktat klackarna som en skrämmande pöbel som förstört för idrotten och supportrarna har känt sig orättvist behandlade och missförstådda av media. På senare år har emellertid en förändring kunnat iakttas på båda sidor vilket har påverkat inte minst medierapporteringen i mer saklig riktning. Undantag finns givetvis, som Expressens märkliga ”granskning” av välgörenhetsmatchen efter Ivan Turinas bortgång förra året (något som Segui också fick tillfälle att konfrontera Mattsson med under samtalet), men på det hela taget har trenden varit positiv. Den mest problematiska rapporteringen har istället kommit från nyhetsjournalister och framförallt ledarskribenter och opinionsbildare som inte bemödat sig om att sätta sig in i verkligheten bakom enskilda incidenter. Den som saknar det historiska perspektivet riskerar lätt att förfasa sig över en enskild incident och missa att den övergripande utvecklingen faktiskt går åt rätt håll.
Skev mediebild
Att det finns en diskrepans mellan verkligheten och mediernas beskrivning av densamma samt att denna diskrepans riskerar att få ödesdigra konsekvenser visar sig inte minst reaktionerna i sociala medier. De bland mina vänner och följare som brukar gå på fotboll är sorgsna och bedrövade över söndagens dödsmisshandel i Helsingborg, fördömer det skedda och sänder kondoleanser till de drabbade och till den dödes klubb. Till och med de bittraste rivaler lägger i en sådan stund sina vanliga antagonism åt sidan. Kring själva händelsen uttalar man sig emellertid försiktigt eller inte alls, i väntan på att utredningen skall ge vid handen vad som faktiskt skedde.
De som däremot inte alls är intresserade av fotboll uttalar sig desto tvärsäkrare. Det är klubbarnas fel, kan man läsa, allsvenskan borde förbjudas, alla stora lag borde spela för tomma läktare, det behövs fler poliser, klubbarna tar inte problemen på allvar, strängare lagstiftning etcetera osv mm mm. Någon utredning tycks inte behövas, domen har redan fallit: supporterkulturen bär ett kollektivt ansvar och helst borde alla som följer en allsvensk klubb spärras in bakom lås och bom för gott. Att denna supporterfientliga mobb nu får understöd från sportjournalister som borde veta bättre är minst sagt sorgligt.
Låt inte döden vinna
Supportersverige har sorg. En fyrabarnsfar har blivit överfallen på öppen gata och dödad, en supporter som rest genom halva Sverige för att få se sitt lag spela allsvensk premiärmatch.Det som har hänt är fruktansvärt. De skyldiga måste hittas och ställas inför rätta. Helsingborgs supportergrupper har gissningsvis en hel del frågor att diskutera inbördes, liksom alla Sveriges supportrar har ett ansvar för att något liknande inte inträffar igen.
Ingen vinner dock på att detta tillåts eskalera till en situation som liknade den runt 2004 när media och supportergrupperna låg i öppet krig mot varandra. Nu är det viktigare än någonsin att ta fasta på den positiva kraft som uppbådats under de senaste tio åren. Vi har 29 omgångar på oss att bevisa att Sverige har norra Europas mest vitala supporterkultur.
