Häromveckan uppmanade personalen på Dieselverkstadens bibliotek i Nacka de fåtaliga besökarna på sin Facebooksida att rösta om huruvida man skulle rensa ut John Grays ”Män är från mars och kvinnor är från Venus” från biblioteket, trots att boken alltjämt är populär och lånas ut frekvent. Det var åsikterna som det var fel på. Jag skriver om debaclet i dagens Svenska Dagbladet.
Efter att det horribla utspelet blivit uppmärksammat backade personalen och erkände att man hade begått ett misstag. Häromåret uppstod en intensiv debatt sedan de kortvarige konstnärlige ledaren för ungdomsavdelningen vid Kulturhuset i Stockholm i en DN-intervju stolt berättat om hur han av ideologiska skäl rensat bort Tintin från ungdomsbiblioteket och gett sin personal i uppdrag att undersöka vad mer misshaglig ungdomslitteratur som skulle kunna rensas ut av ideologiska skäl.
”Tintin kan vara den första fiktiva karaktären men inte den sista som rensas ut ur Kulturhuset. Behrang Miri är införstådd med att det finns många andra barnböcker med lika otidsenliga värderingar som hos Tintin. Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.”
Också Kulturhuset tvingades backa i sakfrågan, dock inte den konstnärlige ledaren själv som istället tog Time out som det så populärt heter och sedermera slutade på Kulturhuset.
Jag har alltid fascinerats av den utbredda rädslan för att ta del av andra åsikter än de egna. Mest ledsamt är det förstås när personer man känner tar avstånd för att man inte delar deras partipolitiska sympatier. Adam Cwejman skrev för en tid sedan klokt om detta i HD.
Som om blotta konfrontationen med de andra åsikterna skulle leda till att man genast kastade sina egna åsikter och anammade de nya. Om så vore fallet kanske det vore välbehövligt. Hursomhelst tycks det finnas en uppfattning om at litteraturen befinner något slags magisk förmåga att smitta dem som kommer i kontakt med den. Därav begreppet giftskåpslitteratur, som historiskt använts för subversiva politiska pamfletter, pornografi och annat som inte uppskattades av myndigheterna.
”Den här artikeln borde aldrig ha publicerats” är ett ofta återkommande stridsrop i den svenska samhällsdebatten. Istället för argument åberopas tystnades välgörande verkan. Bara vi slipper de obehagliga åsikterna så kommer de att försvinna av sig själva.
Jag kommer att tänka på en konversation mellan ett en grupp vänsterstudenter som råkade åhöra på Ofvandahls konditori i Uppsala för några år sedan:
Vänsterstudent 1: Jag vågar inte läsa Ayn Rand.
Vänsterstudent 2: Inte jag heller, hon är farlig!
Vänsterstudent 3: Jag vet, särskilt Atlas shrugged. Folk blir som förbytta när de har läst den!
Vänsterstudent 1: Jag har sett det med egna ögon: kompis efter kompis har läst den och förvandlats till galna nyliberaler!
Vänsterstudent 2: Fy fan! Nej, då ska jag verkligen inte läsa den.
