Idag skriver jag i Svensk Tidskrift om ett grundläggande problem i den svenska arkitekturdebatten; förställningen om att det är likriktningen som är problemet. Eftersom det är tabubelagt att ta ställning i estetiska frågor har många som är bekymrade över den dominerande stilen hos nyproducerade byggnader i Sverige tagit sin tillflykt till likriktningsargumentet, det vill säga att det i själva verket inte skulle röra sig om en fråga om stil utan om att arkitekturen är för likriktad.
Likriktningsargumentet tenderar dock att bli kontraproduktivt för oss som värnar om historiska stadsmiljöer. Det är nämligen exakt samma argument som företrädare för Uppsala universitet och Akademiska hus anför när de motiverar den horribla skapelse som den danska arkitektbyrån 3XN har ritat för tomten invid den botaniska trädgården i Uppsala. Det är också exakt samma argument som används för att motivera samtliga förslag till Nobel center på Blasieholmen i Stockholm varav inget tar hänsyn till den kulturhistoriska miljön kring Nybroviken.
Det är också samma argument som arkitektbyrån Utopia använder för att sälja in sina skenbart urbanistiska skapelser till naiva politiker som är trötta på den modernistiska hegemonin men inte förstår vilka mekanismer som drivit fram den. Därför säger man ja till projekt som Juvelen vid stationsområdet i Uppsala.
Det är hög tid att lämna den relativistiska fegheten och våga stå upp mot förstörelsen av våra städer. Den postmoderna arkitekturen och stadsplaneringen är ideologiskt motiverad och följer helt andra premisser än den traditionella stad som människor uppskattar och som även funktionsmässigt är att föredra. Att hemfalla åt relativism är att spela försvararna av det rådande paradigmet i händerna.
Arkitektbyrån 3XN har ritat stationshuset Orgelpipan som är under uppförande på Vasagatan i Stockholm. Vi ser idag en våg av förödelse i våra stadskärnor som liknar den ideologiskt motiverade dito som genomfördes under 60- och 70-talet.
