Tankar om bildning

Idag är det 69 år sedan koncentrations- och förintelselägret Auschwitz Birkenau befriades av röda armén på dess offensiv västerut genom det sönderfallande naziimperiet. I Auschwitz Birkenau hade nazisterna dessförinnan med industriell effektivitet tagit livet av minst en miljon människor (siffrorna går isär, Rudolf Höss – kommendant i lägret – nämner i sin självbiografi betydligt högre siffror än så, men eftersom ingen statistik fördes över dem som mördades direkt vid ankomsten bygger alla siffror på uppskattningar), främst judar, från Europas alla hörn.

Mest omfattande var utrotningen av de ungerska judarna. Under knappt åtta veckor mördades 430 000 ungerska judar, runt 8000 om dagen, vilket gjorde att krematorierna inte mäktade med utan kroppar från de mördade fick brännas ute i det fria. Auschwitz Birkenau var kulmen på ett groteskt eskalerande av nazisternas utrotningspolitik, vilken hade inletts med offensiven på östfronten. I spåren av de avancerande tyska trupperna följde SS-förband som mördade i ”rashänseende underlägsna” som det inte fanns plats för i det kommande tyska riket.

När mördandet tilltog i omfattning inrättades förintelselägren, som en förlängning av det sedan tidigare utbredda koncentrationslägersystemet, som tillkommit för att hysa fiender till den nazistiska staten. Sedermera koncentrerades hela utrotningen till just Auschwitz Birkenau för att utrotningen skulle kunna kombineras med den cyniska praktiken att använda de judiska fångarna som slavarbetskraft i den tyska krigsindustrin innan de skickades till gaskamrarna.

Det sägs ofta att bildning utgör ett vaccin mot totalitära tendenser. Att upplysning och kunskap kommer att säkerställa att den demokratiska, liberala rättsstaten består i evig tid, eller åtminstone att bildningen gör oss till bättre människor. Hitler var förmodligen ingen särskilt bildad man, om än beläst inom vissa områden, men många i den närmaste kretsen runt honom var det.

Tyskland var dessutom vid tiden för nazisternas maktövertagande Europas största och förnämsta kulturnation, som under de föregående århundradena frambragt storheter som Bach och Beethoven, Goethe, Fichte, Schiller, Kant och Schopenhauer – vars like världen inte har skådat, vare sig förr eller senare. De tyskar som anslöt sig till den nazistiska rörelsen (och till den kommunistiska som länge framstod som nazismens största utmanare) var i stor utsträckning bildade kulturmänniskor.

Även bland de som var direkt inblandade i utrotningen av judar och andra folk fanns bildade personer. Reinhard Heydrich, ”bödeln från Ostschlesien”, som drog upp riktlinjerna för förintelsen i samband med Wannseekonferensen i Berlin 1942, kom från en synnerligen kulturell familj: fadern grundade 1899 ett musikkonservatorium i staden Halle och modern var pianolärare.

Vi vill så gärna att kulturen skall fungera som en universalmedicin mot ondskan, men verkligheten ger vid handen att så inte är fallet.  ”Blir man en bättre människa av bildning?” Frågade sig retoriskt Per T Dahl i samband med lanseringen av hans essäsamling Kammarmusik och gav därpå själv svaret: ”Nej, men man blir en mer bildad människa.”

Jag tänker på detta när jag läser om antologin Bildningsresan, utgiven av Bertil Ohlins förlag i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan, där en rad olika skribenter med skiftande bakgrunder och erfarenheter ger sitt perspektiv på bildning. Särskilt författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten ifrågasätter bildningens välsignelsebringande egenskaper:

”Om det är graden av bildning som bestämmer hur god en människa är, vad ska vi då säga om de miljoner människor som inte kan läsa och skriva, än mindre peka ut Sverige på världskartan? Att hävda att den bildade människan är av en ädlare sort skulle för mig vara som att förneka min familj och framförallt min mormors godhet och värme. Hon som inte kunde läsa och skriva. Jag är den första kvinnan i min släkts 800-åriga historia som har fått studera vid ett universitet. Ser jag mig själv som en bättre människa än de andra kvinnorna i min släkt? Nej. Skulle mina kvinnliga släktingars liv underlättats och förbättrats med kunskap och bildning? Svaret är entydigt – ja! Men skulle de bli bättre människor? Jag vet inte.”

Det är ett viktigt perspektiv. Den som menar att bildade personer per definition är mer moraliska än sådana som vi kallar för obildade sätter sig på väldigt höga hästar, något som journalisten Johanna Koljonen också sätter fingret på i antologins avslutande text:

”Majoriteten av opinionsbildarna i Sverige är både högutbildade och bildade människor. Men man behöver bara bläddra i en dagstidning, försöka följa idédebatter på ledar- och kultursidor, för att se vad det är de tjattrande klasserna helst inte pratar om. ”

Hon räknar därpå upp en rad områden som de förment bildade grupperna i dagens Sverige inte behärskar: samtida och äldre teknik,  naturvetenskap och ekonomi. Det vill säga kunskaper som är helt avgörande för den som vill förstå hur vårt samhälle idag fungerar, och varför. Hon har givetvis rätt, samtidigt som denna snäva definition av bildning som humanistisk kunskap rimmar illa med den mer vida definition som bland annat Leif Alsheimer ger i sin bok Bildningsresan (det är alltså inte samma bok som nyss citerats):

”Begreppet bildning används i boken för kunskaper som tillsammans och efter en individuell process skapar självinsikt hos och sammanhang för en människa, med andra ord hennes förmåga att söka, associera, jämföra analysera, pröva, ifrågasätta, syntetisera och värdera.”

Bildning är alltså en kunskapsmängd, men också en process, ett förhållningssätt, för tillägnandet av denna kunskap. Även om bildningsbegreppet och dess historia är nära knutet till humanvetenskaperna räcker det inte med humanistisk kunskap allena för att kunna räkna sig som bildad. Humanvetenskaperna förutsätter en vidare förståelse för hur världen är beskaffad och för detta krävs insikter i naturvetenskap, teknik, ekonomi, psykologi med mera.

Det finns de som menar att bildningens låga status i Sverige beror på humanvetenskapernas kris. En rimligare förklaring torde vara att humanvetenskapernas kris är en följd av bildningens låga status. När det gamla bildningsuniversitetet vid 60-talets slut fick ge vika för ett nytt universitetsideal där lärosätena omdanades till utbildningsfabriker för arbetskraften och där anställningsbarhet och hög genomströmningshastighet var ledorden förändrades också synen på kunskap. Kunskapen hade inte längre ett värde i sig, utan endast om den tjänade som ett medel för något annat syfte. Individens egen förkovran fick ge vika för en instrumentell syn på kunskaperna.

Idag fyrtio år senare sitter vi med facit: ett samhälle av fackidioter som inte kan tala med varandra. Företagsledare som är ingenjörer eller ekonomer, jurister som bara behärskar juridik, naturvetare som ingenting vet om samhället och humanister som ingenting kan utanför den egna disciplinen och som ingen förstår vad de kan göra för nytta. Faktum är att det inte var bland humaniorastudenterna som jag själv under min studietid återfann de mest bildade och allmänbildade studenterna, utan i små enklaver bland läkarna, juristerna och samhällsvetarna. Där var även den humanistiska kunskapen större.

Även om bildning i traditionell bemärkelse har en slagsida åt humaniora förutsätter den en bredare kunskapsbas, vilket i sin tur förutsätter ett vidare intresse, utanför det egna specialområdet. Att studenter redan på B-nivå förväntas börja specialisera sig är ett effektivt sätt att mota sådana bildningssträvanden i grinden. Det stora ansvaret vilar givetvis på de som styr över grundskola och gymnasium. Även om alliansregeringen genomfört omfattande reformer på skolområdet lyser bildningsperspektivet alltjämt med sin frånvaro, och inte låter det bättre när oppositionens skolpolitiker uttalar sig.

Varför är då bildning viktigt om det inte nödvändigtvis gör oss till bättre människor? Därför att den gör oss friare. Ju mer kunskaper vi har om världen och människorna, om samhället och historien, desto bättre rustade är vi att fatta egna, väl underbyggda beslut. Visst kan man göra kloka och moraliska val också med en begränsad kunskapshorisont, men valmöjligheterna är fler och besluten bättre underbyggda ju mer bildade vi är.

Med bildningen följer således ett ansvar. Förmodligen är det därför skurkar som Hannibal Lecter i När lammen tystnar är så mycket läskigare än den gängse skräckfilmsmördare – han borde veta bättre i kraft av sin bildning.

I filmen A clockwork orange, baserad på en roman av Anthony Burgess, försöker staten genom psykologisk betingning vänja den unge våldsverkaren Alex av med dennes kriminella beteende. Denna metod ifrågsätts emellertid av fängelseprästen som menar att en människa som inte själv väljer att göra gott, inte heller kan anses vara god. Det är i grund och botten en film om den fria viljan och dess konsekvenser.

Därför tröttnar vi heller aldrig på nazisterna som filmskurkar. Att ett bildat kulturfolk lät sig förföras av en människofientlig våldsideologi som nationalsocialismen anses mer oförlåtligt än att miljoner ryska analfabeter eller kinesiska bönder underkastade sig kommunismen.

 Om första världskrigets masslakt i leriga skyttegravar blev ett brutalt uppvaknande för många som trott på de gamla nationalstaternas ordning fick gaskamrarna i Auschwitz och andra förintelseläger många att förlora tron på kulturen och den humanistiska bildningen. Om inte bildningsidealet förmådde stoppa tyskarna från att åstadkomma detta, vad ska vi då med det till?

Själv tror jag att vi behöver bildningsidealet mer än någonsin, men att bildning allena inte kan lösa de problem som den nutida människan står inför. Först i kombination med en tydlig moralisk kompass kan bildningen få de välsignelsebringande effekter som bildningsidealets förespråkare så gärna talar om.

Ett stenkast från platsen där bilden är tagen, vid slutet av järnvägsspåren i Auschwitz Birkenau mördades mellan åren 1942 och 1944 över en miljon människor.