Att resa som en gentleman

Det finns två sätt för en individualistisk gentleman att resa: antingen genom ett individuellt färdmedel såsom egen båt eller bil, eller individuellt i ett kollektivt färdmedel. Den bilburne har en stor frihet när det kommer till avrese- och ankomsttider. Han kan stanna var och när han vill och han kan välja att ta en omväg för att titta på något vackert eller kanske besöka en god vän.

Å andra sidan är den bilburne bunden vid sitt fordon. Det gäller att hitta parkeringsplats varthelst man kommer, något som kan bli både dyrt och omständligt. Den som suttit i en bilkö och svurit har förmodligen också förbannat att han inte istället suttit i en restaurangvagn på ett tåg med en dagstidning och en rykande kopp kaffe.

Den som reser kollektivt är i det avseendet betydligt friare, även om det kräver anpassning till kollektiva tidtabeller. Men när man väl har accepterat denna eftergift på ofrihetens altare är friheten desto större: istället för att med händerna på ratten stirra på vägen framför sig i snögloppet kan man ägna resans timmar åt att äta och dricka, arbeta, läsa, tänka och umgås. Kanske till och med ta sig en tupplur, något som inte rekommenderas bakom ratten. Tågresande är dessutom mer miljövänligt, och förfular inte våra städer på samma vis som motortrafikleder (så länge dessa dras ovan jord åtminstone).

Mitt förhållande till kollektivtrafik är inte okomplicerat. Efter åratal av pendlande mellan Uppsala och Stockholm och otaliga resor årligen runtom i landet har mitt förtroende för SJ sjunkit till en bottennivå. När frustrationen var som störst skrev jag en protestvisa, Sång till Trafikverket och SJ, som finns med på min kommande skiva.

Stundtals har frustrationen varit så svår över SJs usla service att jag nästan glömt bort hur mycket jag egentligen tycker om att åka tåg. Ända sedan jag som liten iförd skärmmössa rattade min fars Märklinjärnväg från 50-talet har fascinationen för tåg varit stor. Lycka var det att växa upp i en stad med järnvägsmuseum! Från Agatha Christie till Ayn Rand har järnvägsromantiken en stark ställning i den litterära funktionen.

När jag är utomlands älskar jag att åka tåg, kanske för att jag inte varit på platserna tillräckligt länge för att ha upparbetat en personlig motvilja mot de respektive operatörerna. Även för långresor inom Sverige är tåget att föredra. Vsst har flyget sina fördelar – kommer människan någonsin att upphöra att fascineras av att flyga högt ovanför jorden – avseende hastighet och känsla av lyx, men nackdelarna är också många.

Transfertiden till och från flygplatserna förtar ofta en stor del av den tid man vinner på att välja flyget framför tåget, dessutom förknippas de med merkostnader.  Lägg till detta de marginaler man förväntas ha på flygplatsen för att vara säker på att man hinner med alla köer och förnedrande säkerhetskontroller så framstår tåget i ett förklarat skimmer.

Niklas Orrenius skrev nyligen i Dagens Nyheter om SJ:s planer på att lägga ned nattåget mellan Stockholm och Malmö, trots att det nästan alltid är fullbokat. Orrenius beklagade sig över en stundande återgång till inrikesflyget och att därmed berövas möjligheten att resa som en gentleman. Jag förstår honom.

Flygets glansdagar är sedan länge över. Lågprisbolaget Norwegians VD Björn Kjos gör förmodligen en alldeles korrekt analys när han påtalar att dagens resenärer inte betraktar flygresan som någonting flärdfullt, utan kort och gott någonting som skall ta dem från punk A till punkt B, ungefär som att ta bussen.

Få färdmedel är mindre flärdfyllda än bussen. Dagens långfärdsbussar må vara bekväma och utrustade med både fåtöljer och gratis wifi – dessutom håller de punktligheten betydligt bättre än vad den språbundna trafiken mäktar med – men någon romantik infinner sig inte. Bussen är ett transportmedel kort och gott. Till och med tunnelbanan, denna prosaiska vardagstingest, rymmer i kraft av sitt underjordiska nätverk av tunnlar en romantisk dimension.

Inget kollektivt transportmedel kan emellertid – åtminstone inte sedan zeppelinarnas glansdagar – anses ha större romantisk potential än tåget. Därför är det häpnadsväckande hur SJ slarvar bort detta mervärde genom att göra tågen sterila och avskaffa service som nattåg med sovkupéer. Man fasar inför vad det nya åtstramningspaketet skall innebära. Det senaste decenniernas omdaning av SJ har inriktat sig på affärsresenärer mellan storstäder. Övriga hänvisas till landsvägarna.

Som tur är finns det motkrafter i kulturmörkret kring järnvägen. Det lilla företaget Skandinaviska Jernbanor strävar på med sitt Blå Tåget på sträckan Göteborg-Stockholm. Deras upprustade 50-talståg tar visserligen en timma längre på sig än SJs dito på samma sträcka, men erbjuder utmärkta möjligheter att arbeta i en ombonad miljö med fri tillgång till internet.

Ombord finns en pianobar/cafévagn där de tillverkar smörgåsarna efter beställning, samt en riktig restaurangvagn med riktigt restaurangkök. Maten lagas ombord av riktiga kockar vilket resulterar i någonting väsensskilt från SJ:s varmhållna dito. Tack vare Blå Tåget finns det således alltjämt möjlighet att resa som en gentleman i Sverige, åtminstone mellan Stockholm och Göteborg.