I lördags besökte jag Galleri Movitz på Hornsgatan där Lars Vilks höll vernissage för sin nya utställning i det kontroversiella rondellhundsprojektet. Säkerhetspådraget var stort. En piketbuss och fyra respektingivande poliskonstaplar tornade upp sig utanför ingången till det lilla galleriet. Väl därinne möttes man av ett antal bistra SÄPO-vakter med hörsnäckor i öronen, varav en följde konstnären på endast ett stegs avstånd, ständigt beredd att gripa in. Förmodligen har man dragit lärdom av incidenten vid Uppsala universitet häromåret då en uppretad mobb ligister gick till fysiskt angrepp mot Vilks under en föreläsning.
När man talar om Lars Vilks förväntas man ständigt positionera sig i flera olika debatter samtidigt. För det första i debatten om ”yttrandefrihetens gräns”. Det finns de som menar att yttrandefriheten bör omfatta endast de som inte retar upp eller provocerar någon och att den som retar upp någon så till den milda grad att den är beredd att begå våldshandlingar därför inte skall skyddas av rättsstaten utan lämnas åt sitt öde. Det är en fullständigt orimlig ståndpunkt i ett modernt rättssamhälle, men tyvärr vanligt förekommande på våra kultursidor.
En del debattörer försöker därvidlag ställa yttrandefriheten mot religionsfriheten. Som om religionsfriheten handlade om att slippa bli förolämpad. Religionsfriheten handlar om att kunna utöva sin religion utan inskränkningar, inte om att gå fri från allt som i ens egna ögon kan uppfattas som stötande. Lagstiftning mot hädelse är inte förenligt med ett öppet demokratiskt samhälle. Att böja sig för en mobb som hotar med våld och terror är likaledes en ohållbar linje för en demokratisk rättsstat. Vissa av de relativistiska debattörerna har beklagat sig över de kostnader för samhället som dygnet runtbevakningen av Vilks medför. Då är det viktigt att hålla i minnet att det inte ör Vilks som kostar pengar utan de våldsverkare som vill mörda honom. Kostnaden för SÄPO-vakterna är ett billigt pris för den yttrandefrihet som dessa extremistgrupper vill inskränka.
Så till själva utställningen. Lars Vilks är en av Sveriges mest konsekventa och talföra representanter för den institutionella konstteorin. Det är en åskådning som gör gällande att det skall räknas som konst som konstvärldens institutioner och företrädare betraktar som konst. Det är en relativistisk hållning som jag själv inte alls delar, men som dessvärre är dominerande i konstvärlden idag. Få personer är emellertid beredda att dra resonemanget till sin spets som Lars Vilks. I boken Så blir du en samtidskonstnär på 3 dagar utvecklar Vilks tillsammans med Martin Schibli resonemanget:
” Förr tog det lång tid att bli konstnär. Det krävdes lång teknikträning för att lära sig att skapa konsten med stort K. Idag har det blivit betydligt enklare. På tre dagar kan man installera sig som samtidskonstnär om man följer de råd och anvisningar som författarna ger. Lär känna konstvärlden och du känner konsten, är en av nyckelfraserna till att skapa en framgångsrik strategi för en konstnär. Det är nämligen inte konsten i sig som är saken utan konstvärlden, dess beteenden och vanor och dess agenter som utgör allt väsentligt. Konstnärlig kvalitet är liktydigt med ett effektivt nätverksbygge. Konstnärliga tekniker kan reduceras till en enda: readymaden.”
Det är i ljuset av denna teori som Vilks rondellhundsprojekt måste betraktas. Att projektet fortfarande pågår sex år efter att den första rondellhunden ställdes ut handlar helt och hållet om omvärldens reaktioner. Hade ingen blivit upprörd skulle projektet ha självdött redan från början. Provokation för provokationens skull, skulle man kunna säga. Barnsligt och infantilt? Ja kanske, men helt i linje med hur konstvärlden fungerar idag. Det som gör Vilks rondellhundar intressanta även utanför konstvärlden, eller framförallt utanför denna, är att de ställer viktiga frågor om yttrandefriheten och det öppna samhället på sin spets.
De delar av konstvärlden som mest högljutt brukar förfäkta ståndpunkten att konstens ”uppgift” är att provocera, att utmana och att tänja gränser har varit tämligen obenägna att stå upp för den konstnär som under senare år kanske mer än någon annan har gjort det. Provokationen hyllas bara om den är riskfri, som Elisabeth Ohlson Wallins ständiga inslående av öppna dörrar, eller Anna Odells fingerade psykos. Med sina dubbla måttstockar har konstetablissemanget visat att det verkligen behöver utmanas, att det är hög tid att öppna ett fönster och vädra ut det kvävande bigotteriet. Märkligt nog sker utmaningen från en företrädare för konstvärldens egen överideologi.
Det är denna kontext som gör Lars Vilks utställning Phobos & Deimos på Södermalm intressant och relevant. Utställare är galleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö, som hyrt galleri Movitz eftersom inte en enda gallerist i huvudstaden vågar ställa ut Vilks måleri. Ägaren till lokalen hyrde också ut under förbehållet att originalteckningarna som orsakat uppståndelsen från början, inte visades. På grund av fruktan och skräck om man får tro galleristen och konstnären. Det är också bakgrunden till utställningens namn, Phobos & Deimos, som betyder just fruktan och skräck, men också är namnet på Mars månar, vilka finns avbildade på en av målningarna, med rondellhund givetvis.
I övrigt är utställningen tematisk. Vilks har målat sig igenom konsthistorien genom att göra pastischer/kopior av kända verk, med tillagda rondellhundar, samt några expressiva variationer på originalteckningarna. Samtliga målningar är i olja och i A3-format. Upplägget är finurligt och hundarna ger ett komiskt intryck. Vilks är en inte oäven målare, men det märks att utställningen tillkommit i hast. Hela samlingen har tillkommit under ett halvårs tid. Utan kontexten skulle utställningen vara tämligen ointressant.
Värt att notera var att inga ilskna demonstranter var på plats för att göda konstprojektet med sin energi, inga upprörda röster har höjts i twitter- och bloggosfären. På frågan om hur länge han kommer att fortsätta driva rondellhundsprojektet svarar Vilks:
– Tills hatet och hotelserna har tystnat.
En utnötningsstrategi således. Låt oss hoppas att det inte dröjer alltför länge.
