Juvelen är inget smycke

Förfulningen av Uppsala fortsätter och det i ett allt högre tempo. Kommunledningen har låtit sig förföras av ett homogent och ryggkliande arkitekturetablissemang med en ideologisk estetisk agenda. Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om kampen mot universitetets planer på ett brutalmodernistiskt byråkratpalats precis bredvid det gamla Vasaslottet och den botaniska trädgården, en kamp som för tillfället vilar i väntan på vad nytt förslag som är att vänta sedan kommun och byggherre blivit slagna på fingrarna av länsstyrelsen i frågan om ingrepp i den känsliga kulturmiljön. Det är ingen högoddsare att det nya förslaget inte kommer att ha löst det grundläggande problemet: att brutalmodernism av det dominerande slaget inte hör hemma i den känslig miljön runt slottet och Botan.

Det finns en vedertagen ritual kring hur man bestämmer om utformningen av nya offentliga byggnader. Först utlyses en arkitekttävling där ansedda arkitektfirmor uppmanas att ställa upp, arkitektfirmor som alla omfattar samma ideologiska grundsyn. Ett antal förslag strömmar in, samtliga enligt den inom arkitektkotterier rådande normen. Juryn har sedan att ur detta snäva och likriktade urval utvälja en vinnare. På detta sätt upprätthåller man gentemot allmänheten illusionen av öppenhet och demokratisk ordning.

Ett färskt exempel på denna farsartade hantering såg vi i tävlingen om det nya Nobelmuséet som skall uppföras vid Nybrokajen, bakom Nationalmuseum. Inte ett enda av bidragen i tävlingen försökte smälta in i och utveckla den befintliga kulturmiljön runt Nybroviken och på Blasieholmen. Inte ett enda förslag anknöt till någon äldre arkitekturstil före modernismen. Juryn hade alltså att välja på ett ytterst snävt urval.

Tävlingsbidraget Prism ritat av Bjarke Ingels.

På samma sätt gick man till väga när man skulle välja utformningen av byråkratpalatsen i kvarteret Plantskolan i Uppsala. Det ena förslaget var det andra likt. Det väsentliga var att man fick en okänsligt formad byggnad som inte tog hänsyn till den omgivande miljön. Följaktligen var det också var man fick. På det informationsmöte där allmänheten skulle informeras om det vinnande förslaget, och som jag närvarande vid, fick arkitektbyråns representant visa bilder ur sin portfolio på andra projekt som byrån hade genomfört. Samtliga följde samma princip: man placerade en gigantisk kantig koloss i glas och stål mitt bland vackra traditionella hus i en historisk miljö. Resultatet var i samtliga fall förödande. Men kommunens, universitetets och Akademiska hus företrädare tindrade gapande med ögonen.

 Byråkratpalatset, ritat av 3XN.

På exakt samma sätt har man gått till väga när man utformat det skräckinjagande psykiatrins hus på det akademiska sjukhusområdet i Uppsala. Denna byggnad, som ser ut att vara tänkt som hemvist för någon futuristisk filmskurk, är dessutom problematisk på fler sätt än att den förfular sjukhusområdet och sticker i ögonen på estetiskt sensibla personer som passerar – psykologisk expertis har dessutom dömt ut huset eftersom det kan verka skrämmande och ångestframkallande på patienterna. No shit.

Det påminner inte så lite om turerna kring uppförandet av Uppsala Konsert och Kongress, som tog många år i anspråk och som när det väl var klart visade sig vara undermåligt för sitt syfte, prislappen till trots. Vad gäller det estetiska utfallet talar folkhumorns benämning ”Forsmark 4” sitt tydliga språk.

Nu har turen kommit till området kring det nya resecentret, eller som man sade förr i tiden, järnvägsstationen. Att Uppsala är en så vacker stad som den är har man i mångt och mycket en man att tacka: 20-talsklassicisten Gunnar Leche, som ritat praktbyggnader som Vaksalaskolan, men också en stor mängd bostadshus i bland annat Fålhagen. Under många år var dessa praktfulla 20-talshus den anblick som mötte en resenär som anlände till Uppsala med tåget. I samband med det nya resecentret gör man sitt yttersta för att dölja alla spår av den klassiska arkitekturen.

Förutom den sorgliga lilla svarta låda som utgör det nya stationshuset (prisa Gud att man inte lyckades riva hela den gamla stationsbyggnaden) har tre stycken kolosser uppförts hittills. Det rör sig om de två ”båghusen” som rymmer ett hotell respektive en galleria och ett krokigt bostadshus i den södra änden av området. Det är tre slarvigt ritade och tråkiga hus som dessutom i Stationsgallerians fall inte ens ser färdigt ut på grund av en märklig smutsgul metallfasad. Invändigt är de inte mycket bättre eftersom de precis som UKK upplevs som helt oproportionerliga rummen ger en känsla av mellanrum.

Nu skall en ny praktbyggnad uppföras på området och på sedvanligt manér utlystes en arkitekttävling. På sedvanligt manér var det endast förslag som företrädde den rådande estetiska överideologin som gick till final och på sedvanligt manér vann det förslag som minst tog hänsyn till den omgivande miljön.

 ”Juvelen” av Utopia Arkitekter, sedd från perrongen i Resecentret.

Det vinnande förslaget, ”Juvelen”, är ritat av arkitektfirman Utopia arkitekter, som är särskilt intressant i detta sammanhang. Utopia ägs och drivs av arkitekterna Emma Jonsteg och Mattias Litström. Jonsteg är en flitig och talför debattör i arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor. Hon företräder en urbanistisk linje och har ofta många poänger i sina debattinlägg.

Tyvärr lever man inte som man lär utan fortsätter på den le Corbusierska förfulningsvägen. Man ritar skulpturala byggnader avsedda att sticka ut så mycket som möjligt från omgivningen. Byggnaderna blir solitärer, förvisso ofta estetiska som sådana, men illa ägnade att bidra till att bygga upp en fungerande stadsmiljö.

I de fall där man verkligen har möjligheten att bidra till att bygga upp en fungerande stadsmiljö, såsom i projektet Södra Rosendal i villaområdet Kåbo i Uppsala, gör man det i form av en modernistisk skrattspegel av en urban miljö. Man plockar ut vissa element ur det urbanistiska tänkandet och trycker på dessa, samtidigt som man bibehåller den likriktade arkitektoniska stilen. Det grundläggande problemet är dock att det är samma byrå som ritar samtliga byggnader i ett helt område. Det skapar en enhetlighet som känns onaturlig jämfört med traditionellt framvuxna städer där olika beställare anlitat olika arkitekter och byggfirmor för de olika husen.

Det behövs blott ett snabbt ögonkast på skisserna till Utopias projekt Academica i Stockholm, som är tänkt att binda ihop universitetsområdet med innerstaden, och de närliggande Östermalm och Vasastaden för at inse att det är något som skaver med Utopias urbanism.

Academica kontra riktig urbanism. Utopia arkitekters egna bilder.

Ett grundläggande problem består dock i den nutida planprocessen. De urbana miljöer som de flesta människor trivs i uppstod genom en stadsplanering som fungerade på rakt motsatt vis som idag. Fram till och med 1930 beslutade politiken om ett yttre ramverk i form av gatunät, tomtindelning och i förekommande fall höjden på byggnaderna. Inom detta grundläggande ramverk fick köpare och byggare agera hur de ville. Innehållet och estetiken reglerades inte av politiken. Så uppstod de vackraste och idag mest populära stadsdelarna som Östermalm och Vasastaden.

Idag fungerar stadsplaneringen tvärtom. Politikerna lägger sig i detaljfrågor som byggnadernas utformning och användningsområden men har överlåtit den övergripande planeringen till näringsidkare och byggherrar. Så får man misslyckade och otrevliga stadsdelar som Valsätra och Boländerna.

Det är minst sagt pinsamt att se Uppsalas politiker av alla färger applådera och hänföras åt de sorgliga ingreppen i stadens kulturmiljö i tron at de är ”i takt med sin tid”. Ville de verkligen vara i takt med sin tid skulle de fråga sig vilken typ av arkitektur som uppskattas av Uppsalas invånare.

Fåkunniga politiker tycks tillämpa ungefär samma förhållningssätt till samtida arkitektur som till modern konst som de inte förstår sig på: om folk blir arga och provocerade har man lyckats. Skillnaden mellan konst och arkitektur är att medan ett fult konstverk kan gömmas undan och glömmas bort när nyhetens behag har ebbat ut så är en ful byggnad någonting som vi får dras med i årtionden framöver och som som konstituerar den omgivning där vi framlever våra liv.

Det vilar ett stort ansvar på Uppsala kommuns politikers axlar. De som tror att de sätter ett avtryck i stadsbilden som invånarna kommer att lära sig att älska med tiden kan fråga sig hur många som älskar miljonprogrammets människofientliga miljöer idag, eller stenöknen runt Sergels torg i centrala Stockholm, med 40 år på nacken? Fula byggnader tenderar att fortsätta att vara fula.

Förfulningen av våra städer påverkar oss alla för många år framöver. Något parti borde våga steget att ropa ”kejsaren är naken” och göra detta till en fråga i kommunalvalet 2014.  ”Juvelen” är inte något smycke för Uppsala.