Auschwitz Birkenau. Själva namnet har blivit en symbol för det allra mörkaste hos människan, för vad människor är kapabla att göra mot varandra. Auschwitz Birkenau är också ett bevis på att bildning och kultur inte nödvändigtvis gör oss till bättre människor, ett faktum som vi förespråkare av kulturens värde stundtals kan ha svårt att erkänna ens för oss själva. Att Tyskland var Europas största kulturnation hindrade dem inte att kasta sig själva och resten av världen i avgrunden.
Auschwitz Birkenau. En plats så central i vår kultur och historieskrivning att den nästan upplevs befinna sig bortom tid och rum, likt Helvetet eller det himmelska Jerusalem. Hur många gånger har vi inte alla sett de ikoniska taggtrådsstängslen med sina krokiga betongpelare och vita porslinsknoppar. Hur många gånger har vi inte sett den famösa skylten över ingången med den cyniska devis kommendant Höss tagit med sig från koncentrationslägret Mauthausen.
Auschwitz Birkenau. En plats som hemsökt mig sedan jag som barn började läsa allt jag kom över om förintelsen, i uppslagsverk och historieböcker, romaner och inte minst överlevarnas berättelser. Den mest gripande av dessa skildringar måste vara Martin Grays ”I namn av de mina”, som drabbade mig så hårt på grund av att den aldrig hemföll åt sentimentalitet. De mest fasansfulla episoder skildras med iskall saklighet.
Förintelsen har även givit uppslag till en stor mängd fiktiva framställningar, främst romaner och filmer. Schindlers list är förmodligen den mest kända, men det finns en lång rad andra som är minst lika bra. Flykten från Sobibor med Rutger Hauer i huvudrollen skildrar ett av få lyckade större flyktförsök under judeutrotningen. Otäckast är kanske den kompromisslösa ”Grey zone” med bland andra Steve Buscemi som inte väjer för något. En av de starkaste skildringarna av förintelsen finns dock häpnadsväckande nog i serietidningsform. I Art Spiegelmanns ”Maus” skildras förintelsen i fabelform där nazisterna framställs som katter och judarna som möss.
Kanske var det all denna förkovran som skapade den känsla av overklighet som jag erfor när jag för några veckor sedan för första gången besökte Auschwitz och Birkenau i samband med en resa till Krakow. Kanske var det den stora mängden turister som översvämmade området, eller den tillrättalagda rundvandringen med guidning i hörlurar.
Auschwitz är idag Polens mest besökta resmål. Även om folk förmodligen besöker platsen av andra orsaker än de besöker mer normala sevärdheter, som Wavelslottet i Krakow eller saltgruvorna i Wielczka, följer besöken ändå samma logik som alla andra turistmål. Det är självklart rimligt och rationellt att hantera denna stora anstormning av turister på samma sätt som man hanterar anstormning av turister på andra platser. All nödvändig service finns plats: toaletter, kiosk, souvernierbutik, parkeringsplatser, guider på allehanda språk.
Samtidigt kändes det en smula makabert att vallas runt mellan barackerna som om det var vilken sevärdhet som helst. Auschwitz I, eller huvudlägret, är i själva verket mycket litet och består endast av tre rader tvåvånings tegelbyggnader. Mellan dessa byggnader myllrar dagligen busslast efter busslast med turister från hela världen som kommit för att med egna ögon se den mest kända skådeplatsen för förintelsens fasor.
Flera av barackerna är idag omgjorda till museum. I glasmontrar visas de artefakter som hittades vid befrielsen 1945, framförallt i Birkenau. Högar av skor, resväskor, glasögon rakborstar, proteser och annat ger en kuslig vittnesbörd om den enorma mängd människor som slutade sina liv här. Kusligast är nog högarna med avklippt människohår från kvinnor, som sparats för att användas inom rustningsindustrin, bland annat för att tillverka strumpor till de tyska ubåtsbesättningarna.
Men inte ens dessa enorma högar med föremål förmådde riktigt att berör, kanske för att man sett allting förut, på bild och i ändlösa rader av dokumentärfilmer. Kanske för att alltsammans kändes så overkligt där vi passerade på led framför glasrutorna, med ytterligare en turistgrupp flåsandes i nacken. Inte ens besöket i gaskammaren, som återställts till sitt ursprungliga skick av rysarna efter kriget efter att SS använt byggnaden som skyddsrum sedan massmördandet överflyttats till Birkenau, förmådde skapa den känsla av förtvivlan och vanmakt som jag föreställt mig att det besök på platsen för historiens mest omfattande massmord skulle medföra. En allmän modstulenhet och förstämning var förvisso utbredd, jag har aldrig varit med om en turistgrupp som varit så tyst under så lång tid. Endast guidens röst i hörsnäckorna hördes sakligt redogöra för vad som utspelades på platserna vi passerade i ett alltför högt tempo.
Mer gripande var det följande besöket i systerlägret Birkenau, även kallat Auschwitz II, som ligger tre kilometer från huvudlägret. Blotta storleken på anläggningen ger en konkret föreställning om omfattningen av verksamheten som bedrevs här. Medan Auschwitz I över lag är mycket välbevarat återstår av Birkenau endast delar. Några få rader av de många hundra barackerna står ännu. Främst tegelbyggnaderna i avdelning I som edermera blev kvinnoläger och en rad av träbarackerna i manslägret. Grunderna återstår dock från överiga baracker, liksom skorstenarna till kaminerna som reser sig som anklagande spökfingrar mot himlen.
Återstår gör också den ikoniska portalbyggnaden med vakttornet, ”helvetets port”, genom vilken tågtransporterna från hela Europa anlände, liksom de oändliga taggtrådsstängsel som omger hela anläggningen och dess olika sektioner, liksom vakttornen och järnvägsspåren.
Som besökare vandrar man in genom huvudentrén och följer järnvägsspåren, som lägrets kommendant Rudolf Höss lät dra ända in i lägret 1944 när massmördandet gick in i en ny och intensivare fas. I mitten av lägret når man avlastningsrampen, en enkel banvall med en grusväg, där fångarna lastades ur, ofta efter flera dygns tågresa i trånga boskapsvagnar genom Europa. En sådan vagn står uppställd på spåret som visningsexemplar.
På den så kallade selektionsplatsen delades fångarna upp, män och kvinnor, arbetsföra och icke arbetsföra, samt sådana som kunde vara föremål för SS-läkarnas medicinska experiment. De som inte ansågs fylla något behov i lägret marscherades sedan direkt till gaskamrarna som var belägna vid spårens ände. Från selektionsplatsen vandrar man som besökare i de olycksaligas spår bort mot platsen för krematorierna och gaskamrarna.
Krematorium II och III med vidhängande gaskammare, var de största i hela Auschwitzkomplexet. De hade kapacitet att ta livet av så många som 2000 personer i varje på en och samma gång. De flesta känner till hur man gick till väga: fångarna fördes ned i ett omklädningsrum under förevändningen att de skulle duschas och desinficeras, kläddes av och fick inte sällan en tvål i handen för att illusionen skulle upprätthållas. Sedan slussades de vidare in i ett slutet utrymme förklätt till duschrum i vilket den dödliga gasen Zyklon B – ett cyanväte avsett för avlusning – släpptes ned genom taket i pelletsform. Offren avled sedan genom kvävning. Andra fångar släpade sedan liken för hand till en hiss som transporterade dem upp till krematoriet som låg i markplan där de brändes. innan bränningen avlägsnades hår, guldtänder och annat. Hela denna process skildras mycket ingående i spelfilmen The Grey Zone som jag nämnde tidigare. Det är en mycket magstark skildring utan den ”feel good”-dimension som finns i exempelvis Schindlers list.
Av krematorierna och gaskamrarna finns inte mycket kvar idag. När de sovjetiska trupperna närmade sig monterade SS ned utrustningen och sprängde byggnaderna. Idag återstår endast ruiner. Man kan dock se grunderna till gaskamrarna och delar av krematorierna. Kring dessa har det byggts ett monument över de mördade.
Att förintelsen fått en särställning i vår historieskrivning och i vår populärkultur är inte särskilt konstigt. Även om mänsklig grymhet tagit sig många former genom historien och även om andra länder och ideologier gjort sig skyldiga till än mer omfattande mördande räknat i antalet offer sticker förintelsen av Europas judar ändå ut i sin effektivitet, i sin kyla och beräkning. För första gången skedde mördandet på industriell väg. Det allra värsta från den förmoderna världen mötte det värsta från moderniteten och åstadkom en monstruös hybrid som världen aldrig förut hade kunnat föreställa sig och som eftervärlden för alltid kommer att behöva förhålla sig till.
Nazisterna har i vår kultur kommit att symbolisera den ultimata ondskan, den ultimata fienden i tusentals heroiska berättelser i litteraturen, filmen och datorspelens värld. De länder som gick segrande ur andra världskriget använder ständigt segern över nazismen som bevis på sin egen rättfärdiga ställning. Förmodligen har Sovjetunionens bidrag till besegrandet av Hitlertyskland varit helt avgörande för den förlåtande inställning som finns i västvärlden idag. Kommunismens fasor till trots stod de ändå på den goda sidan mot nazismen, tycks man resonera.
Förintelsen bekräftar mer än något annat bilden av nazismens ondska. Det industriella mördandet tas också som intäkt för en annan schablonbild av nazismen: att den stod för effektivitet och perfektionism. Denna uppfattning är så starkt rotad att det inte är ovanligt at personer med utpräglat ordningssinne skämtsamt liknas vid nazister.
När jag går runt i Auschwitz och Birkenau slås jag av hur falsk denna bild av nazismen förmodligen är. Det är inte mycket som vittnar om perfektionism och ordningssinne.Tvärtom ger det mesta intrycket av att vara improvisationer och ad hoclösningar, uppfunna under resans gång.
Att Auschwitz skulle komma att bli centrum för utrotandet av Europas judar och den ultimata symbolen för nazismens ondska och människans bottenlösa mörker var i själva verket resultatet av en serie slumpartade omständigheter. Lägret inrättades från början som ett fängelse för polska ”statsfiender”, politiskt misshagliga personer som den tyska ockupationsmakten uppfattade som ett hot. Dessa polacker internerades ofta av de mest banala anledningar som att de var intellektuella eller framstående personer i sina lokalsamhällen. Där satt lärare, musiker, akademiker, köpmän, hantverkare, läkare. Lägret inrymdes i gamla kasernbyggnader för den polska militären.
När kriget bröt ut på östfronten flyttades delar av den tyska rustningsindustrin österut för att komma närmare fronten. Politiska fångar och krigsfångar användes som slavarbetskraft i industrierna, något som SS, som hade hand om fånglägren, tjänade grova pengar på genom fördelaktiga avtal med industrin.
Samtidigt pågick massmördandet av judar, framförallt från de ockuperade territorierna i öster. Till en början utfördes de framförallt av så kallade insatsgrupper, som följde i den militära offensivens spår och ”rensade upp” från etniskt misshagliga element. Detta utmynnade i rena blodbad där tusentals människor sköts ihjäl med handeldvapen, och det var svårt att dölj för allmänheten vad som pågick.
Därför inrättades dödsläger, vars syfte var att avliva så många judar som möjligt. De var fyra stycken och låg alla i östra Polen: Chelmno, Treblinka, Belzek och Sobibor. Dessa dödsfabriker skall inte förväxlas med koncentrationslägren, vilka funnits över hela Tyskland sedan före kriget och fungerade som interneringsläger för politiska fångar och kriminella. Visserligen dog väldigt många i koncentrationslägren av svält och umbäranden, men deras huvudsyfte var inte mördande. Till dödslägren kom man för att dö. Avrättningarna skedde huvudsakligen genom kolmonoxidförgiftning i gaskammare.
Birkenau byggdes ursprungligen för att kunna ta emot ryska krigsfångar från den östliga offensiven. Därav den enorma omfattningen av anläggningen. Lägret var rustat för att ta emot 100 000 krigsfångar och var således det största koncentrationslägret i hela det av tyskarna ockuperade Europa. Tanken var att dessa ryska fångar skulle arbeta i den rustningsindustri som koncentrerats till staden Oscwiecim (Auschwitz på tyska). Slavarbetskraft var vid det här laget SS huvudsakliga inkomstkälla.
Heinrich Himmler som var ledare för SS förlorade emellertid kampen om slavarbetskraften mot riksmarskalk Göring och fick se sig om efter andra lösningar på det ständiga behovet av ny slavarbetskraft i fabrikerna i Auschwitz. Det var så judetransporterna kom att omdirigeras till Auschwitz. De judar som var arbetsföra skulle kunna utnyttjas som arbetskraft innan de mördades. På så vis blev Auschwitz Birkenau både det största koncentrationslägret och det största förintelselägret.
En av de mest informativa skildringarna av denna utveckling och samtidigt ett avd e allra kusligaste dokumenten från förintelsen är den självbiografi som kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, nedtecknade under fångenskapen Krakow i väntan på sin avrättning 1947. Höss beskriver med tjänstemannens saklighet hela uppbyggnadsprocessen och utvecklingen av lägret, liksom i detalj hur utrotningen gick till. Hon uppvisar ingen ånger, men däremot en medvetenhet om det förfärliga i vad som skedde. Detta gör på något sätt alltsammans ännu värre – hade han varit likgiltig inför det omfattande mördandet av oskyldiga män, kvinnor och barn, hade man kunnat avfärda honom som ett monster. Nu framstår han istället som en kännande och tänkande människa, som trots detta är beredd att sätta sig över sina egna mänskliga impulser för att verkställa historiens mest omfattande massmord.
Även tillvägagångssättet var improviserat. Gas hade använts tidigare, dels vid sjukhusen för att mörda utvecklingstörda och sjuka, dels vid de tidiga dödslägren där man använt kolmonoxid från stridsvagns- eller traktormotorer, vilket var en utveckling av de gasbussar där avgaserna letts in i passagerarutrymmet för att på sås ätt döda de därvarande. Att avlusningsmedlet Zyklon B kunde användas för massmord på människor upptäcktes av en slump i Auschwitz och började användas helt enkelt eftersom kemikalien redan fanns i lägret i stora mängder för avlusning av klädespersedlar.
Även utformningen av mordanläggningarna var i mångt och mycket improviserade. De två stora krematorierna II och III ritades ursprungligen av SS arkitekter för att ersätta krematoriet i huvudlägret. Den blev emellertid så stor att man ansåg att den passade bättre i det tio gånger större lägret Birkenau. När planerna för den slutgiltiga lösningen drogs upp omvandlades dessutom de två källarutrymmen som enligt den ursprungliga ritningen varit avsedda som bårhus för avlidna fångar till gaskammare respektive omklädningsrum. Den ansedda firman Topf & Söhne utformade och installerade armatur och krematorieugnar.
I Rudolf Höss självbiografi beskrivs hur planen var att krematorierna efter att ”judeaktionerna” var över skulle omvandlas till ”badanläggningar” och att detta var förklaringen till att gaskammare och omklädningsrum var belägna under markplanet, liksom varför de var belägna så nära själva fånglägret.
I de tidigare dödslägren hade gaskammare och krematorium legat på samma nivå, vilket förefaller rimligt ur en praktisk synvinkel – varför tvinga ned offren i en källare för att strax därefter släpa upp deras kroppar till krematoriet efter att man mördat dem? Dessutom var dessa dödsanläggningar belägna avsides och dolda från spåren och det övriga lägret helt enkelt för att offren skulle vara ovetande om vad som väntade dem intill sista stund. I Birkenau däremot låg krematorierna och gaskammare i direkt anslutning till det övriga lägret, fullt synliga.
Oavsett om Höss påstående om badanläggningar stämmer eller inte får man förmoda att placeringen av gaskamrarna berodde på att logistiken fick styra över hemlighetsmakeriet. De första två gaskamrarna i Birkenau hade inrymts i gamla bondgårdar, avsides belägna och utom synhåll från övriga lägret. När mördandet ökade i omfattning var man tvungen att snabba på processen och lätta på diskretionen. Det känns inte heller så långsökt att gissa att de flesta i lägret kände till vad som pågick. Höss beskriver själv hur omfattande skvallret i lägret var och att fångar till och med hade skaffat sig radioapparater där de kunde följa den allierade framryckningen.
Det finns också många vittnesmål om hur omfattande korruptionen var i Auschwitz. Lägret var en populär stationering för SS-män som därigenom undslapp den omedelbara livsfara som det innebar att strida vid fronten. Dessutom innebar lägertjänst stora möjligheter att berika sig själv. Enorma rikedomar anlände till lägret med judetransporterna från Europas alla hörn, rikedomar som beslagtogs och sorterades för att sändas tillbaka till Tyskland och Riksbanken. Mycket hamnade dock i SS-männens egna fickor. Detta blev ett så omfattande problem att en inspektör sändes från Berlin för att utreda korruptionen, vilket ledde till att flera SS-män fälldes för stöld och kommendant Höss förflyttades rån sin tjänst.
Naturligtvis kan man även misstänka att det omfattande mördandet och terrorn ytterligare förhärdade redan hårdhjärtade SS-män och att förintelselägret utgjorde en miljö där alla normala föreställningar om rätt kastats över ända, men korruptionen i lägret var förmodligen också ett symptom på en mer allmän attityd i hela det nazistiska Europa: ordningen och den militäriska disciplinen var i själva verket bara en tunn fernissa överett nihilistiskt kaos.
Den högkultur och det väloljade byråkratiska maskineri som Tredje riket slog sig för bröstet om var i själva verket bara rester av det samhälle som funnits tidigare. Nazismen skapade ingenting av egen kraft, den bemäktigade sig en kultur- och industrination som den utnyttjade för sina egna intressen. På samma sätt utnyttjades nazismen av skrupelfria individer som såg den som en väg att berika sig själva och att göra karriär. Att vi än idag tenderar att betrakta detta rövarband som höjden av effektivitet och byråkratisk perfektion beror förmodligen på att vi har köpt nazisternas egen propaganda, antagligen för att bilden av nazisterna som infernaliska superskurkar gör det lättare att hantera det trauma som det andra världskriget i allmänhet och förintelsen i synnerhet utgör för hela västvärlden.
I själva verket utfördes förintelsen inte av några superskurkar med en vattentät ”master plan”. Den genomfördes av vanliga människor som hade sina egna motiv och bevekelsegrunder i ett sammanhang där all anständighet och moral hade fått ge vika. Vissa drevs säkerligen även av ideologisk övertygelse men ett helt folk består knappast av ideologiska extremister.
Kanske är det den mest skrämmande känslan som infinner sig under besöket på platsen för historiens största massmord: känslan av normalitet, att det är en helt vanlig plats. Att det som hände där lika gärna skulle ha kunnat hända någon annanstans. Att skillnaden mellan de som för sjuttio år sedan stod i vakttornen, eller de som slussades ned i gaskamrarna, och de turister som idag vallas runt i grupper är försumbar.
Auschwitz Birkenau. Polens största turistattraktion där busslast efter busslast passerar dagligen, året runt. Skådeplats för historiens största massmord och det nazistiska imperiets största fångläger. Ett stenkast därifrån, inom fullt synhåll, ligger vanliga polska villaområden, med små trädgårdar och utemöbler. Där bor vanliga människor. Jag undrar vad de tänker om de kusliga ruinerna de ser från sina fönster, eller oss tusentals turister som passerar dagligen, året runt.
