Tankar om urbanisering
Igår skrev jag på SVT Debatt om urbanisering och avfolkning av landsorten, en artikel som av debattredaktörerna försågs med en minst sagt tillspetsad rubrik vilket föranledde att en hel del av diskussionen som väcktes sköt bredvid målet. Grundansatsen i artikeln var att urbaniseringen, och inte avfolkningen, är någonting att glädjas över. Urbaniseringen är en konsekvens av de historiska processer som på det hela taget gett och fortfarande ger oss ökat välstånd.
Fram till och med den industriella revolutionen för snart två hundra år sedan var Sverige ett mycket statiskt land. För den som brukade jorden var skillnaden i levnadsstandard i princip likartad från medeltiden och in till den moderna tidens början. Det tog flera generationer innan levnadsstandarden fördubblades, vilket gjorde att välståndsökningen knappt var skönjbar under en livstid. Majoriteten av landets befolkning levde på landsbygden och försörjde sig på jordbruk. Städerna var extrema undantag i denna lantliga miljö.
I och med industrialiseringen kom allt detta att ställas på ända. En föraning hade man fått i form av bruken under stormaktstiden, kring vilka så kallade bruksorter växte fram. I och med industrialiseringen inleddes den omfattande demografiska omställning från stad till land som alltjämt pågår. Det var en process som kritiserades av bland andra Karl Marx och Friedrich Engels som menade att landsbydens befolkning rycktes ur sitt naturliga sammanhang i lantbruket och reducerades till ett proletariat vars enda tillgång var den arbetskraft som de kunde sälja på köparens marknad. Flytten till staden medförde ett förfrämligande, alienation, inför både medmänniskorna och inför produktionsförhållandena.
Erik Axel Karlfeldt har skildrat denna känsla av främlingsskap i sin dikt Fäderna ur samlingen Vildmarks- och kärleksvisor:
Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Men flytten till staden innebar också möjligheter och framförallt förbättrade levnadsvillkor. De tidiga arbetarbostäderna i industrialiseringens städer var smutsiga och trånga, men på bara någon generation hade standarden förbättrats avsevärt. Författaren Per-Anders Fogelström har kanske bättre än någon annan fångat denna utveckling i sin romansvit om Stockholm. De länder i tredje världen som först de senaste decennierna inlett sin industrialiseringsprocess, ofta efter årtionden av planekonomiska experiment, ser denna höjning av levnadsstandard ske inom en och samma generation. En fantastisk välståndsökning som saknar motstycke i mänsklighetens historia!
Att den svenska urbaniseringen varit särskilt påfallande under 1900-talets andra hälft beror emellertid inte bara på industrialisering och välståndsökning utan är också konsekvens av en medveten politik. ”Solidarisk lönepolitik” kallades det socialdemokratiska program som gick ut på att slå ut små och ”olönsamma” företag, framförallt på landsorten för att gynna de stora industrierna i storstäderna. Det vare tt experiment som framförallt gynnade ett fåtal ägarfamiljer samtidigt som lansorten fick allt svårare att konkurrera och många lev tvungna att mot sin vilja lämna gård och grund för att söka lyckan i Göteborg och Stockholm. Den Norrländska proggvänstern formulerade åtskilliga slagkraftiga sångtexter under 70-talet mot denna socialdemokratiska politik som Norrland än idag lider sviterna av. Orter som idag är beroende av subventioner och konstgjord andning hade förmodligen klarat sig betydligt bättre om inte deras näringsliv slagits sönder av feltänkt politik för fyrtio år sedan.
Men urbaniseringen är inte något unikt för Sverige. Det är en internationell utveckling som kommer att vara svår eller omöjlig at hejda med politiska styrmedel. Arbetstillfällena finns i städerna och det är också där som de flesta vill bo. Det finns också många fördelar med stadsboende, inte minst i miljöhänseende men också vad gäller samhällsservice. De utmaningar som en allt äldre befolkning för med sig kan lättare mötas i städerna än på landsbygden. Det ekologiska avtrycket hos en stadsbo är också en bråkdel av det från en landsbygdsbo. Det är denna utveckling vi kan glädjas åt, inte avfolkningen som sådan.
Det finns olika typer av landsbygdspolitik. Det finns den som grundar sig i en nostalgisk önskan att allt skall vara som det alltid har varit. Den utmynnar oftast i konserverande subventioner och stöd som i det långa loppet är kontraproduktiva. EU:s jordbrukspolitik är kanske det mest flagranta exemplet på denna destruktiva landsbygdspolitik som i förlängningen hämmar omställning till ett lönsamt jordbruk och även stänger ute bönder i utvecklingsländer från den europeiska marknaden.
Men det finns också en annan typ av landsbygdspolitik som syftar till att förbättra möjligheterna för lands- och glesbygd att ta vara på sina egna konkurrensfördelar. En fungerande infrastruktur är naturligtvis helt avgörande, inte minst på det elektroniska området. Allt fler jobb kan idag utföras var som helst tack vare bredbandet. Den skriande bostadsbristen i storstadsområdena torde göra att fler får upp ögonen för möjligheterna som öppnar sig där bortom. Men det handlar också om att lätta på de skatter och regleringar som gör försvårar och fördyrar boende på landsbygden. Skatten på drivmedel är en helt avgörande fråga för den som bor långt från samhällsservice och kollektivtrafik. Den så kallade pumplagen slog hårt mot landets bensinmackar och berövade många trakter sitt enda serviceställe.
Strandskyddet är en annan reglering som hämmar potentiell utveckling i många regioner. Det är en stor skillnad på överexploaterade områden i Stockholms skärgård och avfolkningskuster i Småland och Hälsingland. Strandnära boende är definitivt en sådan sak som skulle kunna locka stadsbor till åtminstone säsongsboende. En utveckling som inte känns helt osannolik är att människor i framtiden kommer att vilja bo på olika platser under olika skeden i livet. Kanske är det pensionärerna som är framtiden för många av dagens avfolkningsbygder, platser att dra sig tillbaka och njuta sitt otium efter ett långt arbetsliv. Lite som Florida i USA.
Vad jag vänder mig emot i min debattartikel är den sentimentala hållning som vill göra gällande att urbaniseringen är någonting negativt och att storstäderna är parasiter på det övriga landet, snarare än de tillväxtmotorer de i själva verket är. Att människor lämnar gamla bruksorter sedan produktionen effektiviserats eller flyttat utomlands är i sig ingenting negativt även om det naturligtvis är smärtsamt för de som blivit av med jobbet. Att försöka bromsa utvecklingen genom subventioner har emellertid gång på gång visat sig vara fåfängt.
Hela Sverige måste inte leva. Många av de orter som uppstod kring järnvägsknutar och industrier under början av 1900-talet saknar idag andra arbetsgivare än den offentliga sektorn. Det är inget självändamål att bevara dessa orter som något slags museer över industrialiseringen. Däremot kan vi sträv efter att möjliggöra för fler delar av Sverige att dra nytta av sina egna konkurrensfördelar och ställa om produktion och arbetsmarknad till det nya teknologiska och demografiska paradigmet.
På samma sätt som borgarna i Skara till sin bestörtning fick se sig omsprunga av grannorten Skövde sedan man vägrat låta järnvägen gå in i staden kommer en del orter att förlora sin betydelse och andra att bli desto viktigare. Det är inte någonting negativt i sig.
Att nedläggningen av försvaret drabbat många gamla regementsorter är otvetydigt, men det är inte säkert att det är en konstruktiv lösning att försöka kompensera dessa genom att flytta ut statliga jobb från Stockholm. Flytten av Riksantikvarieämbetet till Gotland avskräcker. Inom näringslivet har man uppmärksammat problemen med kompetensförsörjning till högkvalificerade jobb utanför storstadsregionerna, varför många företag valt att flytta sina huvudkontor till huvudstaden. Vemodigt? Javisst. Men knappast obegripligt.
Sverige är ett litet land och precis som att Stockholm inte skulle klara sig utan den basindustri som det svenska välståndet vilar på (som ligger på landsorten) skulle inte landsorten vara någonting utan den tillväxt som skapas i storstadsregionerna. En långsiktig landsbygdspolitik bejakar urbaniseringen och tar vara på landsortens konkurrensfördelar.