Ett platt porträtt av Mozart

Amadeus
Kungliga Dramatiska Teatern
Regi: Peter Langdal
I huvudrollerna: Johan Rabaeus, Adam Pålsson

Det går ofta bra att filmatisera dramatik, mer sällan blir det lyckat att gå åt andra hållet, det vill säga när man sätter upp pjäser som baseras på film. Nu baseras visserligen Amadeus på romanen av Peter Shaffer från 1979, men det är uppenbart att Peter Langdals uppsättning på Dramaten har gått omvägen via Milos Formans filmatisering från 1984. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vilken ikonisk status denna fantastiska film har uppnått, men är säkerligen förklaring till många av pjäsens fallgropar.

Detta gäller inte minst det platta porträttet av Mozart, vilken framstår som ännu mer infantil än i filmversionen. Adam Pålsson gör knappt något annat än pratar könsumgänge och avföring. Denna sida hos Mozart som lyfts fram i Formans filmatisering finns det vissa belägg för i Mozarts korrespondens, inte minst med familjen, men att den skulle vara en så totalt dominerande del av hans personlighet känns föga troligt. Snarare känns det som ett effektsökande publikfrieri som tyvärr går ut över rollens trovärdighet. Om det är manus, regi eller Pålssons rollprestation som är det största problemet är osäkert, men känslan av överspel är ständigt närvarande hos Pålsson.

Det är emellertid inte Mozart som är pjäsens huvudroll utan dennes nemesis, hovkompositören Antonio Salieri, gestaltad av Johan Rabaeus. Rollen tycks specialskriven för att Rabaeus skall få briljera med hur många språk han kan tala. Porträttet av Salieri, som liksom i fallet med förlagan är högst tveksamt ur historisk synvinkel är mer fullödigt än det av Mozart, men till slut blir de många monologerna tröttsamma.

Till skillnad från filmen lyckas pjäsen inte fånga atmosfären i det sena 1700-talets Wien, den kulturella och politiska huvudstaden i det Habsburgska imperiet, den lyckas inte heller med att gestalta den konstnärliga drivkraftens vedermödor eller Salieris själskval på ett sätt som är övertygande, förmodligen därför att porträttet av Mozart är så platt.

Möjligen skulle pjäsen ha varit bättre om den kondenserats ned till två och en halv istället för de fyra timmar som den nu tar i anspråk.

I förbigående kan jag passa på att ondgöra mig över hur uselt Dramaten valde att hantera oss som i god tid köp biljetter till premiärföreställningen men som kort inpå denna fick veta att premiären skjutits upp och att vi hade att välja på att antingen gå på genrepet eller att byta biljetterna till någon annan föreställning. Biljetter till den nya premiären hade vi emellertid ingen möjlighet att få eftersom man inte satte in någon extra premiärföreställning utan helt sonika lät en ordinarie, sedan länge slutsåld, föreställning utgöra den nya premiären. För undertecknads del innebar det att jag och mitt sällskap blev hänvisade till en söndagsmatinéföreställning vilket inte var vad vi hade önskat oss. Vid kontakter med Dramaten i ärendet uppvisades föga eller ingen förståelse. Det är uselt av en kulturinstitution att behandla sina mest hängivna besökare på det viset.

Slutligen en reflektion över det utbredda bruket att ge stående ovationer i tid och otid på teatrarna. I min värld är stående ovationer någonting som man reserverar för de allra allra bästa teaterupplevelserna, när man verkligen vill visa att de har åstadkommit någonting utöver det vanliga. Till den nivån nådde som framgått inte Dramatens uppsättning av Amadeus. Trots detta ställde sig stora delar av publiken upp under applåderna. Min hypotes är att det antingen handlar om en allmän inflation: att folk som går sällan på teater fått för sig att det är så det skall gå till, alternativt att de som går på teater försöker övertyga sig själva om att föreställningen var bättre än vad den var för att på så sätt känna att de verkligen fått valuta för biljettpengarna. Frågan är bara vad man då ska ta till när man vill visa att en föreställning har varit någonting utöver det vanliga?

Foto: Sofie Violett Pehrsson