Ingen pliktskyldig hyllning

Monica Z
Regi: Per Fly
Manus: Peter Birro
Huvudroll: Edda Magnasson

Jag brukar ha väldigt svårt för biografiska filmer om kändisars liv. Alltför ofta handlar det om apologetiska hyllningsporträtt från någon beundrare, alternativt sluga marknadsföringsknep för att blåsa liv i ett konstnärsskap för vilket allmänhetens intresse har börjat dala. Jag har till exempel fortfarande inte sett Cornelisfilmen, trots att protagonisten är en av mina husgudar. Förmodligen är det just därför som jag har undvikit den, jag har ännu inte lyckats förtränga besvikelsen efter filmen om Johnny Cash.

Det var med andra ord inte utan en viss tveksamhet som jag gick och såg filmen om Monica Zetterlund. De klipp som snurrat runt i media inför premiären föranledde mig att misstänka att det handlade om en sliskig inställsam hyllningshistoria. Jag kunde inte ha mer fel.

När jag lämnar biografsalongen känner jag närmast förvåning över att man vågar göra ett så pass brutalt porträtt över en närmast helgonförklarad artist som Zetterlund. För det är ingen sympatisk person man får möta i Peter Birros och Per Flys tappning. Det är bilden en självupptagen narcissist med ständigt bekräftelsebehov och likgiltig inför hur hennes egotrippar drabbar de som står henne närmast, med åren allt mer förstörd av sitt alkoholmissbruk.

Inte heller personerna i Zetterlunds omgivning framställs på något smickrade sätt. Pappan är jantelagen personifierad, och i filmen läggs en stor del av ansvaret för hennes störda beteende på dennes uppfostran. Mest svidande är emellertid nidporträttet av likaledes helgonförklarade regissören Vilgot Sjöman med vilken Zetterlund hade en kärleksrelation. Särskilt sexscenen som inleder deras relation är föga smickrande för Sjöman.

Edda Magnasson som spelar Monica Zetterlund gör en fantastisk insats, både som skådespelerska och som sångerska och det finns goda skäl att tro att hennes karriär går en lysande framtid till mötes. Också Kjell Bergqvist övertygar i rollen som pappan. I övrigt varierar rollprestationerna högst betänkligt.

Filmen är mycket ojämn. Den är stundtals mycket gripande i sina psykologiska skildringar för att i nästa scen plötsligt balansera farligt nära pekoralets gräns. Det är uppenbart att såväl personporträtten som den historiska framställningen bör tas med en stor nypa salt.

Som berättelse om bruksmentalitetens förödande effekter på de som växer upp i små samhällen, eller hur hämmande föräldrars inverkan kan vara på känsliga individer har den dock  mycket att säga, liksom som skildring av hur konstnärskap och artistkarriär ofta kan drabba familj och vänskapsrelationer.

Övertygande är också skildringen av det lilla kotteri som kultur- och nöjesbranschen i Sverige utgjordes av på den tid det endast fanns två tevekanaler och ett radiomonopol. Alla kände bokstavligen alla och genom sin kontakt med nyckelpersonen Beppe Wolgers fick Zetterlund genast tillgång till hela det svenska nöjesetablissemanget. Det kanske är svårare att ta sig fram till de stora tribunerna idag när konkurrensen är så mycket mer mördande – inte bara från många fler som vill ta sig fram utan också från många olika former av underhållning och kulturyttringar – men vägarna är också fler.

Den kulturadel som Zetterlund lyckades ta sig in i finns förvisso kvar men dess betydelse har minskat i och med att den inte längre har monopol. Framtidens Beppe Wolgers och Hasse och Tage kommer att få kämpa hårdare för att nå ut till den stora allmänhet som serverades deras föregångare på ett offentligfinansierat silverfat.

Monica Z är stundtals gripande, ömsom sorglig, ömsom dråplig och definitivt sevärd skildring av ett tragiskt människoöde och ett stort konstnärskap.