123 Schtunk – Hemsöborna
Fjäderholmsteatern
Så var jag tillbaka på Fjäderholmarna och Fjäderholmsteatern, men den här gången som publik. Det var trevligt att åter få inta de välbekanta bänkraderna efter den lyckade visfestivalen en vecka tidigare. Ikväll var det emelertid clowntrion 123 Schtunk och deras uppsättning av Strindbergs Hemsöborna som stod på repertoaren.
Jag måste säga att jag var initialt skeptisk. För det första är jag inte överdrivet förtjust i clowner. För det andra så hade teaterchefen på Fjäderholmarna, Catta Neuding, gjort så talat så väl om föreställningen att jag nästan blivit misstänksam. När någon öser reservationslösa lovord över någonting är jag tveksam ända tills jag sett det med egna ögon. Därför kunde jag inte heller låta bli att åka dit.
Något hundratal personer hade samlats på den faluröda friluftsteatern för dagens andra föreställning. Det var synd att där inte var fler för detta är en föreställning som, om inte alla, så åtminstone väldigt många borde se. Jag har i alla fall aldrig någonsin sett någonting liknande.
123 Schtunk består av de två skådespelarna Lasse Beischer och Josefine Andersson samt musikern Dick Karlsson, som här gör sin första skådespelarinsats. Karlsson gör dock en habil skådespelargärning med adekvat clownöverspel liksom både Beischer och Andersson visar sig vara duktiga musiker. Inte minst Anderssons inledande lergöksnummer imponerar. De många musikinslagen både lättar upp föreställningen och ger en stämningsfull inramning.
De tre clownerna spelar samtliga roller i Strindbergs klassiker Hemsöborna – det sämsta Strindberg skrivit enligt Strindbergexperterna, vilket ensembeln glatt understryker i början av föreställningen. Sådana metakommentarer om verket, pjäsen och teater i största allmänhet är det gott om. Skådespelarna går in och ut ur rollerna, talar med publiken, drar in publiken i föreställningen, ja rentav upp på scenen. Publikens agerande påverkar innehållet i den alltmer surrealistiska berättelsen.
Beischer spelar huvudrollen som Karlsson, anländ till Hemsö från storstaden Arvika. Andersson spelar gårdsfrun som Karlsson uppvaktar och den förföriska sommargästen Ida (med guldshorts) medan Dick Karlsson (icke at förväxla med pjäsens Karlsson) spelar samtliga övriga roller.
Det var längesedan jag såg en scenföreställning där ensembeln omedelbart lyckades fånga publikens hela uppmärksamhet och sedan behålla den oavbrutet under nästan tre timmar. I ljuset av de många improvisationerna är det en imponerande prestation. Ensembeln verkar ha minst lika roligt som publiken, trots att de måste ha gett den här föreställningen hundratals gånger. Olika varje gång, enligt de som sett den vid flera tillfällen. Saker som händer i publiken eller i omgivningen dras in i föreställning, som båtar som åker förbi och måsar som skiter.
Strindbergs berättelse löper hela tiden som en röd tråd, men de många improvisationerna och utvikningarna tar överhanden. Ibland är de så långt borta från själva grundberättelsen att man som publik börjar undra över hur de någonsin skall hitta tillbaka. Repliksskiftena är kvicka och oväntade, men märker att skådespelarna själva överraskar varandra, utmanar varandra i improvisationskonsten. Scennärvaron är total.
När jag lämnade Fjäderholmsteatern för den här gången hade jag skrattramper i ansiktet av att ha suttit och fånlett oavbrutet i nästan tre timmar. Jag är inte särskilt lättflirtad när det kommer till komedi och jag har svårt för både farser och clowner, men 123 Schtunk övertygade mig fullständigt. Detta är ett gäng som jag kommer att se igen när tillfälle ges.
Dick Karlsson, Josefine Andersson och Lasse Beischer i Hemsöborna.