Idag har jag debatterat frågan om volontärer hos Riksutställningar under Almedalsveckan. Nedan kan man läsa mitt anförande ungefär som det lät.
Do it yourself!
Som ung punkare skolades jag i do it yourselfandan, eller gör det själv, som det heter på svenska. Uppfyllda av anarkistisk individualism och frihetslängtan ville vi inte gå i någons ledband, vi misstrodde både staten och kapitalet. För att få utlopp för vår kreativitet och kärleken till musiken var vi tvungna att ta saken i egna händer. Istället för att beklaga oss över att ingenting hände arrangerade vi våra egna konserter och turnéer, gav ut fanzine (senare webbsidor), och skivor. På så sätt hölls en hel subkultur levande helt och hållet genom frivilliga insatser.
Häromåret kom en avhandling från Jönköpings universitet som undersökte hur det hade gått för de som spelat i svenska punkband under den första punkvågen 1977-82 (det vill säga långt före min tid). Resultatet var häpnadsväckande: punkarna var betydligt framgångsrikare än genomsnittet i samma åldersgrupp: de hade högre löner, ofta chefspositioner eller drev egna företag. Do it yourselfattityden lönade sig i längden.
Hundratusentals människor i Sverige sysslar aktivt med kultur. Det vill säga de är inte bara passiva mottagare av sådant som andra har skapat utan de är med själva och skapar, framför och arrangerar. Människor sjunger, målar, tecknar, spelar teater, skriver dansar, arrangerar studiecirklar, klubbar, konserter och festivaler. En del av dessa tjänar pengar på vad de gör, några till och med så mycket att de kan leva på det, medan de allra flesta istället ägnar sig åt kultur obetalt eller till och med betalar för det.
Det är dessa entusiaster som är de stora bidragsgivarna till kulturen. När man diskuterar kulturpolitik tenderar diskussionen att kretsa kring de skattepengar som via olika offentliga instanser fördelas till kulturlivet (eller fastnar på vägen i en svällande byråkratisk överbyggnad). Den som lyssnar till svensk kulturdebatt kan lätt få intrycket att den enda kultur som existerar är den som sker inom ramarna för det offentliga.
Men faktum är att merparten av pengarna som svenska folket lägger på kultur betalar de frivilligt, i form av biljettpriser, skiv- och bokköp, filmer med mera. Till detta kommer som sagt all gratis arbetstid som läggs ned av entusiaster. Utan frivillighet och gratisarbete skulle vi inte ha mycket till kulturliv att tala om i det här landet.
Bland entusiasterna som arbetar gratis finns all möjliga sorter. Det finns de som ser sitt kulturskapande som en kreativ hobby vid sidan om ett ordinarie arbete, det finns de som har professionella ambitioner – och då är gratisarbetet att betrakta som den investering som är allt företagandes förutsättning, en investering som också är förknippad med risktagande. Av alla ambitiösa musiker och skådespelare som utbildar sig i det här landet är det bara en bråkdel som lyckas nå till de stora tribunerna och som kan försörja sig på sin konst. Det är trots allt en risk som många är beredda att ta.
Bland de kulturskapare som låter sig försörjas av det offentliga finns en utbredd misstro mot dessa gratisarbetare. Liksom inom alla skråväsenden ser man om sina egna privilegier. Inte sällan försvarar dessa uppburna kulturpersonligheter sin skattefinansierade ställning genom ett cirkelresonemang som gör gällande att de bör uppbära offentlig finansiering eftersom de är professionella kulturarbetare, till skillnad från de amatörerna som inte uppbär offentligt stöd.
När kulturministern flaggade för att man skulle verka för att underlätta för fler volontärer vid offentliga kulturinstitutioner började det mullra i kulturskrået. Gratisarbetarna hotade den professionella kultursektorn, hette det. Ve och fasa om någon på sin fritid skulle vara beredd att göra det som skattebetalarna annars fått betala dyrt för!
Kulturministern hade sneglat på England, detta amatörkulturens förlovade land tillika punkens hemland. På det brittiska öarna finns knappt en enda buske eller vägkrök som inte har sin egen amatörteater, folkdansgrupp eller kyrkokör. Britterna engagerar sig i hembygdsfrågor och folklore, av egen fri vilja.
Detta frivilliga engagemang tar sig också uttryck inom andra sektorer. Under de olympiska spelen och därpå följande paralympics i London förra året ställde över 70 000 londonbor upp och arbetade gratis i hela tio dagar, plus tre dagars förberedande utbildning.
Britterna verkar ha det frivilliga engagemanget i blodet och resultatet är ett blomstrande kulturliv på alla nivåer. Det är nämligen inte bara när de gäller amatörkulturen som britterna brädar de flesta andra kulturfolk, de är även framstående inom såväl det som brukade benämnas finkultur och inom den kommersiellt framgångsrika populärkulturen.
Vi svenskar slår oss för bröstet om och berömmer oss för den omfattande musikexport som brukar benämnas det svenska musikundret. Detta under bleknar dock om man jämför med den framgångsrika brittiska musikexporten genom årtiondena. Kanske finns det rentav skäl att misstänka att det ymniga frivilliga deltagandet i amatörkulturen fått effekter också på det professionella kulturlivet.
Det är med andra ord inte utan grund som den svenska kulturministern väljer att vända sig till de brittiska öarna för inspiration. Frågan är dock om hon helt har förstått vad som varit orsak och verkan i fallet med det frivilliga brittiska engagemanget på kulturområde.
I grund och botten handlar det om hur man ser på statens roll i samhället. I Storbritannien finns en månghundraårig frihetstradition där staten betraktats med sund misstänksamhet. Dess roll har varit att främja de enskilda initiativen och garantera individens fri- och rättigheter. Det gäller inte minst på kulturområdet.
Efterkrigstidens labourregeringar har förvisso gjort sitt för att utsträcka statens makt över samhället och därmed begränsa den individuella friheten, men i det brittiska civilsamhället lever frihetsidealet kvar, vilket inte minst märks på de många frivilliga insatserna på kulturområdet.
Om Lena Adelsohn Liljeroth vill dra lärdom från det brittiska exemplet är det denna frihetstradition hon borde ansluta sig till, och skapa en situation på kulturområdet där enskildas frivilliga initiativ uppmuntrades och underlättades. Frågan är dock om det sker i form av ministerdekret eller skrivningar från kulturdepartementet.
Alla skråväsenden har värnat sina privilegier med mer eller mindre drastiska metoder. Ordet sabotör härleds ur franskans sabot, som betyder träsko, och syftar på de träskor som franska hantverkare slungade in i den nya tidens maskiner för att förstöra dem, eftersom man ansåg att de bidrog till en effektivisering av produktionen som hotade hantverkarnas arbetsmarknad. Deras engelska motsvarigheter kallades ludditer.
När delar av kultursektorn nu rasar mot volontärerna är det emellertid inte effektivisering man fruktar utan lönedumpning. Att det skall finnas människor som på sin fritid är beredda att göra det som kulturarbetarna gör på sin arbetstid och därmed göra dessa yrken överflödiga.
Denna oro är emellertid obefogad, eftersom den utgår från att det skulle finnas en begränsad mängd arbetsuppgifter att fylla inom kulturområdet. Volontärerna tar inte jobben från de avlönade kulturarbetarna, de kompletterar de kvalificerade arbetsuppgifterna med andra, som kanske inte kräver samma långa utbildning som krävs för de mer specialiserade tjänsterna vid en kulturinstitution.
Just det brittiska exemplet ger vid handen att en riklig mängd frivilliga insatser inom kulturområdet på intet sätt innebär en minskning av arbetstillfällena i kultursektorn, på samma sätt som en livaktig amatörkultur inte påverkar den kommersiella eller offentliga kulturbranschen negativt utan snarare utgör dess grogrund och plantskola.
Ju fler som är aktiva i kulturlivet, på alla nivåer, desto bättre förutsättningar för en stor och livaktig kultursektor.