Om svenskarnes lynne

Inför varje nationaldag blossar den tröttsamma debatten om vad som är svenskhet upp igen. Två linjer är urskiljbara: antingen försöker man förneka att det finns något som kan kallas svenskhet överhuvudtaget eller så försöker man projicera sina egna värderingar på begreppet. Allt som man själv står för är att definiera som typiskt svenskt. I dagens SvD ansluter sig Qaisar Mahmood till synes till den senare linjen och försöker göra svenskhet synonymt med den liberala rättsstatens värderingar. En så vidsträckt definition är emellertid föga meningsfull eftersom den till syvende och sidst inte går at använda som definition överhuvudtaget.

När jag frågar Qaisar Mahmood om han menar att man skulle kunna tillämpa hans definition på andra ulturella identiteter svarar han att den är tillämpbar på alla sådana. Slutsatsen är således att artikeln i själva verket argumenterar för att det inte finns någar kulturella identiteter överhuvudtaget, eller snarare att de på sant postmodernt manér är upp till var och en att definiera, och därmed blir meningslösa som begrepp.

Jag misstänker att de flesta svenskar liksom jag själv har ett tämligen okomplicerat förhållande till sin nationella identitet och inte lägger särskilt mycket tid och tankemöda på att försöka definiera dess innehåll och dess gränser. Slående är dock att det är i konfrontationen med sådant som upplevs som ”osvenskt” som svenskhetens gränser uppenbarar sig. Påfallande ofta blir utfallet till det ”osvenskas” fördel.

Den svenska identiteten är lika mycket en trygghet som en begränsning. Det är någonting att förhålla sig till, att bejaka eller bryta med, precis som den identitet som följer med en viss hembygd. Personer från samma småort kan känna såväl en trygghet i att komma från ett samhälle där alla känner alla som en längtan bort från inskränkthet och bruksmentalitet.

Att en kulturell identitet inte enbart är någonting positivt vet alla de som flyr från kulturellt förtryck, till exempel i form av hedersvåld, i delar av världen där den kulturella identiteten omfattar seder och bruk som går på tvärs emot den liberala rättsstaten. På samma sätt är det inte orimligt att anta att även den som uppfattar sig själv som svensk kan vara mer eller mindre förtjust i olika av de gemensamma nämnare som anses ingå i den identiteten.

Som alltid när samtidsdebatten känns inpyrd och trång kan det vara värt att lyfta blicken och se på hur tongångarna ljöd för hundra år sedan, när man i samhällsdebatten påfallande ofta diskuterade samma frågor som idag. I essän Om svenskarnas lynne (1896) ger sig Verner von Heidenstam på att försöka definiera svenskhetens natur. Det är en text som i stora stycken skulle kunna vara skriven idag:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta. 

(…)

Deras byggnader, deras sedar och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.

(…)

Ingen missteckning kan vara grövre än den, vilken framställer svenskarna som skrytsamma pratmakare. Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige, men icke bland de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna. Vill du höra en riktigt urmodig patriotisk gaskonad, res då till de stora kulturlanden! Till och med bland storhetstidens flygande fanor kännetecknas svenskarna av en viss tillbakadragen och blyg tystlåtenhet. Den trycker sin stämpel på vårt liv och våra nationella fester, som sakna poetisk djärvhet och anordnas för ämbetsmannamässigt och fantasilöst och förfela därigenom sin verkan. Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, vilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet. Därför blir allt för torrt och formelt.

Det är med andra ord inte så konstigt att det svenska nationaldagsfirandet ter sig blygsamt och tillbakadraget jämfört med motsvarigheterna i våra grannländer. Enligt Heidenstams analys torde Qaisar Mahmoods artikel i hans gamla tidning vara ett uttryck för just det förkättrade svenska lynnet.

Hoppas ni får en fantastisk nationaldag, om ni ägnar er åt sådant. Själv ämnar jag tillbringa den på havet.