Tankar om 51 procentsregeln

Riksidrottsförbundet beslutade nyligen att den så kallade 51 procentsregeln kvarstår. Regeln förbjuder idrottsklubbar som drivs i aktiebolagsform att sälja av mer än 49 procent av ägandet till privata ägare. 51 procent måste fortfarande ägas av en ideell förening. Mot det segrande förslaget, stod riksidrottsstyrelsens förslag om attfrågan om att behålla eller avskaffa regeln skall lämnas till de enskilda förbunden. Efter utfallet är jag ett rov för stridiga känslor.

Å ena sidan är jag glad åt att regeln kvarstår. Elitidrottsklubbar som tappar förankringen i den rörelse ur vilka de är sprungna riskerar att gå in i en destruktiv återvändsgränd. Det har vi kunnat iaktta i land efter land där denna utveckling tillåtits fortskrida. Klubbledningar som tror att en idrottsklubb kan drivas på affärsmässiga grunder utifrån samma principer som vilket företag i vilken bransch som helst begår ett gigantiskt tankefel. Man startar nämligen inte en idrottsklubb för att tjäna pengar, utan av helt andra orsaker. Självklart gäller det att hålla ordning på ekonomin, att få debet och kredit att gå ihop, för att kunna fortsätta bedriva och utveckla verksamheten, men syftet är hela tiden någonting annat. Att vinna på planen.

Erfarenheterna från Storbritannien, det land som många klubbledningar sneglar på, är avskräckande. Den brittiska utredningen om fotbollsrelaterad brottslighet som presenterades häromåret, en motsvarighet till Björn Erikssons svenska dito, konstaterade att ett sätt att komma till rätta med huliganismen vore att återge supportergrupperna större inflytande över klubbarna, en slutsats som man föga förvånande inte tagit fasta på här hemma där den gängse hållningen är att dra alla supportergrupper över en kam.

I England har det konstaterats att den alienation som följt på försäljningen av klubbarna till starka kommersiella intressen som styr och ställer med verksamheten över klubbmedlemmarnas huvuden snarare har förärrat problemen. Det finns med andra ord goda skäl till att dra lärdom av de brittiska erfarenheterna och hålla fast vid 51 procentsregeln. Det allra tyngsta argumentet är att om man väl sålt ut majoriteten av aktierna är det så gott som omöjligt för en ideell förening att köpa tillbaka dem.

Men. Samtidigt som 51 procentsregeln fyller en viktig funktion finns det skäl att ifrågasätta vem det är som fattar beslut om dessa frågor. Johan Esk är med rätta riktigt upprörd över detta i Dagens Nyheter. Varför skall andra klubbar ha beslutsrätt över hur min klubb vill göra med ägarfrågan? Varför skall andra förbund ha beslutsrätt över hur mitt förbund vill förhålla sig till 51 procentsregeln?

Jag vill inte att AIK säljer ut aktiemajoriteten till privata ägare. Men är det verkligen upp till Gefle IF, Åtvidaberg FF och Bunkeflo att avgöra detta? Borde det inte vara AIK FF som fattade ett sådant beslut. Om man trots allt tycker att dessa klubbar skall ha inflytande över den egna klubbens ägarförhållanden finns det ändå skäl att ifrågasätta varför Frisbeeförbundet skall bestämma över hur ishockey- och fotbollsförbunden skall förhålla sig.

Sättet att hantera frågan ä en rest från det urmodiga korporativistiska synsätt på idrottsrörelsen som vi brukar ondgöra oss över i alla andra sammanhang. Det är ju för att de små glesbygdsföreningarna har ett osunt stort inflytande över Svenska Fotbollförbundet som det väljs fram representanter som överhuvudtaget inte förstår elitfotbollens villkor. Varför skall vi då vilja underkasta oss dessa opålitliga bundsförvanter i frågan om 51 procentsregeln?

Om 51 procentsregeln skulle avskaffas skulle jag strida med näbbar och klor för att ägarmajoriteten i AIK skulle stanna hos föreningens medlemmar. Det är vi som är AIK, utan medlemmarna/supportrarna skulle elitverksamheten vara meningslös. Man spelar inte fotboll för att dra in pengar, man drar in pengar för att kunna fortsätta spela fotboll. Däremot ifrågasätter jag varför Division treklubbar i Norrlands inland eller frisbeespelare skall ha inflytande över hur vi i AIK hanterar våra ägarförhållanden.