Vem är punkare?

Som gammal punkare fascineras jag alltid av hur många som har oerhört starka åsikter om punken, vad den är och bör vara och vem som ska ha rätt att definiera sig som punkare. Den gemensamma nämnaren mellan alla dessa personer är att de själva inte är eller har varit punkare. Punken tycks vara något slags allmän egendom bland personer som tillhör andra grupperingar men som ändå tycks anse sig ha förfogande rätt över denna, i sig själv väldigt mångskiftande subkultur.

Sedan populärkulturen under efterkrigstiden kom att ersätta den så kallade högkulturen som normgivare i det västerländska samhället har det blivit naturligt för framförallt ungdomar att orientera sig efter subkulturella riktlinjer sprungna ur populärmusiken. Vilken musik du lyssnade på avgjorde vilka kläder du bar och det sade i sin tur någonting om vem du är.

Till en början var detta framförallt en angelägenhet ungdomar emellan. Olika grupper definierade sig gentemot varandra, men i och med att man växte upp kom dess skillnader att blekna och med åren främst blomma ut i diverse utbrott av nostalgi. Identifikationen med den egna ungdomsgruppen tenderar emellertid att bestå livet ut. Den som betraktade sig som raggare på 60-talet tenderar att göra det än idag.

Bland senare generationer är denna typ av identifikation desto starkare, kanske beroende på att andra typer av identitetsmarkörer har försvagats i det postindustriella samhället. Den subkulturella grupperingen ersätter förmodligen för många såväl religiösa som politiska och kulturella identitetsmarkörer. Antagligen är det därför som det blir sådant rabalder när kvällstidningarna rapportera om någon som fått sparken på grund av sin grälla hårfärg, ett rabalder som erinrar om än i svagare form om det som uppstår när någon nekats ett arbete på grund av sina religiösa identitetsmarkörer.

Den ultimata ungdomsrevolten

Av alla popkulturella subgenrer som uppstått under efterkrigstiden är det få som har laddats med ett lika starkt symbolvärde som punken. Det har skrivits hyllmetrar om punkens framväxt, historia och utveckling och dess olika undergrupper, så det är meningslöst att försöka ge en heltäckande bild här. Konstateras kan dock att punken från det att den uppstod ur rockmusiken under 1970-talet, i new York och sedan utvecklades i Storbritannien, har utvecklats åt en rad olika håll och att en mängd senare populärmusikaliska genrer i liten eller högre utsträckning kan räkna sina anor tillbaka till punkmusiken.

Däri ligger troligtvis en del i förklaringen till varför så många som inte själva ser sig som punkare anser sig ha rätt att uttala sig om vem som ska få definiera sig som punkare eller inte. Punken symboliserar något slags ädelt naturtillstånd, ett paradisiskt ursprung ur vilken senare poprevolter har sprungit. Att slå vakt om punketiketten är för många att slå vakt om sina subkulturella rötter.

Men det är inte bara musikentusiaster som har åsikter om vem som ska få kalla sig punkare eller inte. Även den politiska vänstern anser sig ha förfoganderätt över punken som musikstil och som subkulturell strömning. Om musikentusiasternas kriterier handlar om musik och stil handlar den politiska vänsterns om åsiktsmässig rättning i ledet, något som är minst sagt ironiskt med tanke på punkens nihilistiskt anarkistiska karaktär.

Jag har tillbringat ganska många år av mitt liv inom punkrörelsen. Jag började klä mig i punkens attribut på högstadiet och strax därpå anlade jag mohikanfrisyr. Jag har spelat i en rad olika punkband genom åren, i ett flertal olika subgenrer; trallpunk, kängpunk, streetpunk och oi, för den initierade. Turnerat runtom i landet på obskyra klubbar och ägnat semestrarna åt resor till internationella punkfestivaler. Jag byggde upp en stort personligt nätverk och formade också en identitet. Den största tillgången från de åren var gör-det-själv-inställningen, eller DIY-mentaliteten som det kallas i punkkretsar, det vill säga att man inte förväntade sig att få något gratis eller att någon annan skulle göra något åt en.

Punken och politiken

Jag har aldrig betraktat punken som en politisk rörelse, däremot som en samhällskritisk sådan. Punken drivs av ett individualistisk, anarkistiskt om man så vill men kanske är nihilistiskt mer rättvisande, patos, en frihetsvurm helt enkelt. I den tidiga punken var provokationen ett självändamål. De subkulturer som växte fram inom punken från det tidiga åttiotalet och framåt betonade snarare avståndstagandet från samhället. Att många punkare väljer att också kanalisera denna drivkraft i olika former av politiskt engagemang är inte så konstigt.

Av de punkare som jag lärde känna under över ett decennium i rörelsen skulle jag uppskatta det till att ungefär en tredjedel var politiskt aktiva. De flesta var engagerade i olika rörelser på den politiska vänsterkanten, de var vänsteranarkister, syndikalister, ekoanarkister, anarkafeminister – det vill säga tillhöriga vad som brukar beskrivas som den frihetliga vänstern. Några få var kommunister, ännu färre söte sig till främlingsfientliga grupperingar.

Det stora flertalet som jag lärde känna var emellertid inte politiskt engagerade alls. Deras frihetspatos ledde dem till en misstänksamhet mot all form av kollektivism och kollektiva lösningar. De misstrodde både staten och kapitalet och hittade sina egna vägar. Det finns ingen motsättning mellan att vara vänster och att vara punkare, men det är heller inte något krav. Redan på 90-talet upplevde jag hur företrädare för den politiska vänstern gjorde anspråk på att definiera vad som var punk och inte, till och med när de inte själva ansåg sig tillhöra punken. Många av dem lyssnade förvisso på subgenren hardcore (det var då Umeåbandet Refused dominerade), men definierade sig främst som straight edge, hardcore eller skejtare. Punken tycks ha ett starkt symbolvärde hos alla de grupper som anser sig stå i opposition gentemot samhället att de också har tolkningsföreträde angående vem som ska få definiera sig som punkare.

Jag har aldrig brutit med punken. Klädstilen har visserligen förändrats efter hand. Tuppkammen försvann för ett antal år sedan när jag inte hade tid/ork att ställa den varje dag. En mohikanfrisyr som ligger ned är en sorglig syn. Nitarna och de andra mer extrema attributen trappades successivt ned. Vissa inslag har jag behållit. Doctor martenkängorna kommer jag förmodligen aldrig att överge. De sista punkbanden jag spelade in lades aldrig ned, de lades på is av praktiska skäl. Folk flyttade eller bildade familj. DIY-mentaliteten, de berättande texterna och det direkta tilltalet tog jag istället med mig in i trubadurverksamheten. Jag känner mig nog fortfarande mer som en sångare i ett punkband när jag står på scenen än som en utövare av finkultur (vad nu det är för något).

Jag bröt aldrig med punken, tog aldrig avstånd eller bytte den mot någon annan subkultur. Jag gav den helhjärtat mer än tio år av mitt liv och i den popkulturella terrängen kommer jag alltid att betrakta mig som punkare, även om jag inte längre sticker säkerhetsnålar genom kinderna.

Punkarevalsen

När jag börja som punk var jag blott femton år
ja ni förstår hur fort åren går
jag hade så konstiga ting i mitt hår
i mitt konstiga hår ni förstår
Min tuppkam mot strömmen
Mot andras omdömen
Mot de som ansåg sig förmer än jag själv
Jag levde den så egendomliga drömmen
Att simma mot strömmen
Uti livets älv

På skinnjackan fäste jag kedjor och skit
Nit efter nit satte jag dit
Och jackan blev snart impregnerad i sprit
I hemmagjord sprit och akvavit
Min rustning i striden
Ja, då på den tiden
Var strider vad vi såg var eviga dag
En riddare fastän då än ej beriden
Den skramlande sviden
En del av mitt jag

I badkaret satte vi dunkar med mäsk
Vi drack den som läsk, ack hur pittoresk
Var inte tillvaron i vårat träsk
Där vi drack mäsk så som läsk
Ja vi drack oss så fulla så vi kunde rulla
Och rullade så hela vägen till stan
Till pojkar att slåss med och flickor att pussa
Men var vi för fulla
Blev det en chikan

Men åren de läggs som bekant tillvarann
Och en och annan pojke blev man
Några gick under och några försvann
Åren förrann ingen hann
Se vad som hände, men allt har en ände
Också punkaråren för oss som blev kvar
Men jag glömmer aldrig de broar vi brände
Det stora vi kände
Bär jag alltid kvar!

Lars Anders Johansson