Otrevligt – fast på det otrevliga sättet

Café Piastowska, Tegnérgatan 5, Stockholm

Jag hade hört många tala om Café Piastowska på Tegnérgatan. Det skulle vara rustikt, genuint med god mat och servis som var sådär härligt opretentiöst otrevliga som en del mer masochistiskt lagda krogbesökare tenderar att uppskatta, eller åtminstone vill ge sken av att uppskatta. Igår gjorde jag slag i saken och gick dit.

Inredningen var förvisso rustik, med en blandning av öststatskitsch och bondsk taverna. Huruvida den var genuin har jag svårt att avgöra men hela stället gav ett allmänt smutsigt intryck. På det ostädade sättet. Servitrisen var förvisso otrevlig, från första stund, men inte på något charmigt sätt. När jag frågade efter en Cola (jag körde bil) fick jag det snörpiga svaret att ”vi serverar inte sådant här”.

Ungefär en timma efter att vi hade beställt anlände förrätten i form av en habil rödbetssoppa. Den var god men stack inte ut. Vid det laget var hela sällskapet dessutom så hungriga att den små soppskålarna raskt tömdes. Hade vi då vetat att vi skulle få vänta ytterligare en dryg timma innan huvudrätten anlände hade vi kanske dragit ut på soppätandet något.

Medan vi satt och vred oss av hunger uppenbarade sig plötsligt en trubadur vid vårt bord tillsammans med en sångerska. Det var svårt att avgöra huruvida de var anlitade av krogen eller om de tillhörde klientelet. Hursomhelst brast de ut i sång vid bordet och vi gjorde vårt yttersta för att förtränga hungern och lyssna uppmärksamt. Det var ett udda men pittoreskt inslag. Som trubadur försöker jag alltid visa tillbörlig respekt för kollegor, i vad form och sammanhang de än må uppenbara sig.

Efter att ha framfört tre långa visor vid vårt bord började sångerskan att känna sig obekväm med att de trängde sig på och avvek. Trubaduren stannade emellertid och framförde två långa visor till. Alltmedan vi satt och hallucinerade av hunger. Möjligen var hela musikframträdandet ett fantasifoster frambringat av hungerns delirium.

När huvudrätten väl anlände, väl två och en halv timma efter att vi satt oss till bords, kom de olika rätterna inte samtidigt. De som beställt blinier fick vackert vänta ytterligare tio minuter, medan de övrigas köttgryta sakta svalnade.

Ett kännetecken hos bra husmanskostrestauranger brukar vara de rejält tilltagna portionerna. Döm därför om vår förvåning när huvudrätterna visade sig vara synnerligen snålt tilltagna. Ungefär som en större förrätt. Glupande av hunger kastade vi i oss dessa. Vid det laget hade jag och en till i sällskapet tröttnat så medan de övriga beställde kaffe bad vi att få in notan.

– Jaså, ni vill gå? snäste den snörpiga servitrisen åt oss, som om vi planerade något slags förbrytelse.

Jag har viss förståelse för de som i dagens serviceinriktade stryka-medhårs-samhälle längtar efter det genuina, det rustika och det icke insmickrande, som uppskattar restaurangpersonal som håller på son yrkesstolthet och inte kryper för gästerna. Inte minst i Ungern har jag stött på positiva exempel på detta. Men på Café Piastowska var de tyvärr bara otrevliga – på et otrevliga sättet. Dit behöver jag inte gå tillbaka.

Döm om vår förvåning när portionerna visade sig vara pyttesmå, när huvudrätten anlände väl två och en halv timma efter att vi satt oss vid bordet …