Vi vill inte ha några ”mönsterstäder”

No size fits all

Är det någonting som 1900-talet har lärt oss så är det inte att lita till helhetslösningar. No size fits all, torde vara lärdomen från 1900-talets stora samhällsexperiment. Man behöver inte gå till de mest förödande exemplen i form av kulturrevolutionens Kina, Sovjetimperiet eller det tredje riket för att inse universallösningarnas svagheter. En titt på det socialdemokratiska folkhemsbygget räcker.

Miljonprogrammet – de sociala ingenjörernas universallösning på bostadsbristen – står idag som ett monument över politikens misslyckande. De områden som uppfördes inom ramen för miljonprogrammet är idag de minst attraktiva bostadsområdena som folk flyttar ifrån så snart de har råd att bo någon annanstans. Trots detta lever miljonprogrammets filosofi kvar inom stadsplaneringen.

Välsignade är städerna som brann ned i rättan tid

Välsignade är de norrlandsstäder som brann i rättan tid. Gävle, Umeå och Sundsvall drabbades alla av förödande bräder som raderade ut en stor del av den gamla träkåksbebyggelsen. Tragiskt förvisso, men bränderna banade väg för de trivsamma stenstäder som står där idag. Kring förra sekelskiftet präglades nämligen stadsplaneringen av en helt annan filosofi än idag. Politiken stod för ramverket, marknaden för innehållet. Rent konkret innebar det att man från politiskt håll drog upp gatunät och planerade för vatten och avlopp. vad som skulle byggas på de respektive tomterna lämnades till marknaden, det vill säga vad folk efterfrågades.

De stadsdelar som byggdes under denna tid är alltjämt de populäraste, vilket inte minst speglas i bostadspriserna. Man byggde vad folk ville ha, och det är vad folk vill ha än idag.  I Stockholm byggde man efter den så kallade Lindhagenplanen, som omfattade vad som idag räknas som innerstaden. När detta område var bebyggt hade emellertid nya vindar börjat blåsa inom stadsplaneringen. Istället för att fortsätta bygga tät stenstad där människor trivs började man bygga förorter där det var glest mellan de rätlinjiga kolosserna.

De norrländska kuststäderna var lyckligt lottade som brann under precis rätt historiska skede. Hade den gamla träkåksbebyggelsen inte brunnit ned och ersatts av stadskärnor i sten hade den med all sannolikhet rivits av de socialdemokratiska kommunpampar som förfulade merparten av de svenska stadskärnorna under 1900-talet. Exemplen är så många att det är lönlöst att försöka räkna upp dem. Men Klarakvarteren i Stockholm och Uppsala centrum är två flagranta exempel.

Den modernistiska stadsplaneringens misslyckande är inte någon svensk företeelse. Exemplen är talrika världen över på hur megalomana lösningar som syftat till att skapa utoåpiska lyckoriken åstadkommit människofientlig stenöknar. Den nyligen bortgångne men av arkitektkåren firade Oscar Niemeyers Brasilia som byggdes åt den brasilianska miltärjuntan är ett slående exempel.

Utopiernas tidevarv är över

När jag i dagens SvD (ej på nätet) läser om planerna för det nya Kiruna blir jag beklämd. Staden ska flyttas på grund av att gruvnäringen behöver marken där den nuvarande staden står- Här har man med andra ord ett utmärkt tillfälle att återgå till den gamla, framgångsrika typen av stadsplanering. Här skulle politiken kunna tillhandahålla ramarna i form av gatunät och övrig infrastruktur men lämnat innehållet åt dem som ska bo och verka i staden. Genom att släppa in många olika entreprenörer skulle man kunna få en variationsrik stad där byggherrarna dessutom till följd av konkurrensen skulle vara tvungna att anpassa byggandet efter vad folk faktiskt efterfrågar – något som inte är alltför vanligt inom dagens arkitektkår.

Istället väljer man att gå i precis motsatt riktning och utlyser en arkitekttävling om att ta fram den bästa helhetslösningen för staden. Resultatet blir en serie förslag på utopiska idealstäder (I SvD presenteras projektet som ”en mönsterstad” – har vi hört det förut?). Det är som om tiden stått stilla sedan det tidiga 1900-talets utopister blev höga på sina egna framtidsvisioner.

Utopiernas tidevarv är förbi. Ingen vettig människa tror idag på allvar på storslagna universallösningar som i ett slag skall lösa alla mänsklighetens problem. Vi vet för mycket om samhället, politiken och ekonomin för att låta sig luras ännu än gång. Ändå lever detta fyrkantiga tänkande kvar inom stadsplaneringen och arkitekturen. Det är hög tid att vi gör upp med detta överhetsperspektiv på de miljöer där en allt större del av befolkningen lever och verkar. Städerna är framtiden och vi formar framtidens städer.