Amerikanska teveserier och filmer har ända sedan åttiotalet charmat oss med huvudkaraktärernas förment avslappnade livshållning. Ni vet, där kvinnorna glider runt hemma i mysbyxor och för stora herrskjortor, där man avslappnat lutar armbågarna mot bordsskivan på restaurangerna och fattar vinglaset med ett stadigt grepp runt kupan. Där man avspänt dricker ölen direkt ur budweiserflaskan. Varför är detta charmigt? Jo, därför att vi kontrasterar det med hur vi föreställer oss att rollfigurerna agerar i normala fall.
Vi hade inte tyckt att Carrie Bradshaw i Sex and the city vore lika charmig när hon hasade runt i mysbrallor i sin Manhattanlägenhet om vi inte visste hur elegant och stilmedveten hon är i andra sammanhang. Vi skulle inte uppfatta charmen i att luta armbågarna mot restaurangbordet och hålla glaset i kupan om vi inte visste att personerna egentligen behärskade bordskickets ABC, och vi skulle inte uppskatta någon som ständigt drack ur förpackningarna.
Det är kontrasten mot hur vi anser att man bör uppföra sig i normala fall som gör att vi ibland tycker att det kan var skönt att sänka ambitionsnivån, beställa hemkörd pizza och äta den ur kartongen framför teven, något som emellertid snabbt skulle förlora sin charm om det blev regel snarare än undantag. Men vad händer när det avslappnade, det kravlösa upphöjs till norm?
Den gränslösa normen
Kom som du är. Smaka på dessa fyra ord. En gång i världen behövde man ange detta för att folk skulle förstå att man inte förväntades anstränga sig genom att klä upp sig för att gå på fest, vilket annars ansågs självklart. Ännu längre tillbaka var det ju som bekant påbjudet att ha högtidsdräkt om ingen annan klädkod angavs. Längre fram släppte man på formaliteten och accepterade smoking för att sedan i demokratins och dureformens tidevarv övergå till den mer informella kostymen. Mörk givetvis, om det hela utspelade sig på kvällstid och inget annat angavs.
Under det radikala 70-talet skulle givetvis alla normer kastas över ända. Slipsen slängdes och man visade porrfilm på biograferna. Håriga män och kvinnor spisade chili con carne, rökte gräs och hyllade folkmördare i fjärran östern. Så har det åtminstone återberättats från dem som var med. De som inte ville ansluta sig till folkmördargänget var hänvisade till utsvängda kostymer och breda slag. Det tycks med andra ord ha varit ett förfärligt årtionde. Under åttiotalet gjorde smaken och formaliteten ett återtåg. Yuppieeran uppskattade uppskattade vett och etikett.
Sedan millennieskiftet har emellertid en ny människa sett dagens ljus: ”kom som du är”-människan. Hon har charmats av det chosefria levernet i teveserierna, men helt missat poängen att dess charm består i kontrasten mot den gängse livsstilen. Mjukisbyxor är bara charmiga som ett avbrott i vardagen, inte som ett vardagsplagg. ”Kom som du är”-människan, manifesterad i IT-miljonärer som Mark Zuckerberg i hoodie bland mörka kostymer, skyr alla formalitetskrav men sätter därmed en ny norm.
Enligt denna, gränslösa normen, ska man aldrig anpassa sig efter sammanhanget. Att komma som man är innebär att man ska ha samma avspända stil när man går på fest som när man sitter hemma och myser i soffan, när man går till jobbet som när man går på anställningsintervju. ”Kom som du är”-människan skyr alla klädkoder. De är ”exkluderande” anser hon. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. En enhetlig klädkod skapar lika förutsättningar för alla och utestänger ingen. Man behöver inte fundera över vilka kläder man skall välja till nobelfesten, samma gäller för alla. Hur festlig vore förresten Nobelfesten om alla kom som de var? Det är för övrigt av samma anledning vi fortfarande upprätthåller bordsskick, om alla har gemensamma normer att förhålla sig till slipper någon att göra bort sig.
Men ”kom som du är”-mentaliteten griper omkring sig överallt, långt bortom klädkoder och bordsskick. Ett exempel är arkitekturen. Med modernismen skulle borgerliga ideal sopas undan. Stuckatur och kassettak skulle ge vika för rationalism och räta vinklar. Det fanns dock hos de tidiga modernisterna fortfarande en respekt för byggnaders estetiska värde. Många modernistiska monumentalbyggnader ger fortfarande ett pampigt och respektingivande intryck. På senare tid har emellertid ”kom som du är”-mentaliteten brett ut sig också på arkitekturens område. När Uppsala universitets ledning i maskopi med Akademiska hus planerar ett överdimensionerat byråkratpalats åt sig själva i Uppsalas känsliga kulturhistoriska centrum argumenterar man för byggnadens utformning som att den INTE skall inge respekt. Man ska kunna komma som man är.
”Du duger som du är”
”Kom som du är”-mentaliteten går hand i hand med den förödande uppfostringsprincipen ”du duger som du är”. Inte ens barnen skall lära sig att sätta gränser numera. Häromveckan rapporterade nyheterna om att marknaden för blöjor för äldre barn (upp till 8 år!) exploderat på senare år, eftersom föräldrarna inte börjar med potträning i tid. Varför skulle de göra det, de duger ju som de är! Några dagar efter rapporterades om en amerikansk undersökning som gick ut på att pojkar och flickor får olika typer av beröm, vilket resulterar i olika typer av inställning i livet. Pojkar får beröm för vad de gör, vilket resulterar i att de blir mer benägna att testa nya saker och utvecklas, medan flickor får beröm för vad de är, vilket skall ha en hämmande inverkan. Denna skillnad mellan könen är givetvis problematisk, men min iakttagelse är att den senare typen av beröm blir allt vanligare generellt – barnen duger ju som de är, vilket torde vara hämmande för både pojkar och flickor.
Häromveckan bevistade jag en prästvigningsgudstjänst i Uppsala domkyrka. Det var mycket folk i katedralen, varav en hel del uppenbarligen var anhöriga till de som skulle prästvigas. En del av dem var barn. En inte obetydlig del av dessa barn ägnade hela denna heliga stund åt att skrikandes springa fram och tillbaka i sidogångarna. Den som varit i en katedral vet att skrik och slammer tenderar att mångfaldigas i de höga kryssvalven. Det blev till slut helt omöjligt att höra vad som sades eller ens körens sång framme i koret. Församlingen blev allt stelare och stirrade alltmer ilsket mot de små illbattingarna
Vad tror ni då att föräldrarna eller far- och morföräldrarna som åtföljde barnen gjorde? Sade till telningarna att lugna ned sig och sitta stilla? Följde dem ut ur kyrkan för att inte störa de övriga? Nej, de sprang efter barnen och till synes uppmuntrade dem till sitt störande beteende. Och varför skulle de göra annorlunda? De duger ju som de är!
Att inte lära barn var gränserna går och att man beter sig på olika sätt i olika sammanhang är att göra dem en stor otjänst. Under alla föregående generationer har det uppväxande släktets slussats in i vuxenvärlden genom att imitera de vuxnas beteende. Så icke mer. Istället är det barnets omedelbara behovstillfredsställelse som premieras. Man fasar inför när dessa små en dag skall ut i arbetslivet.
”Du duger som du är”-principen är också förödande för utbildningsväsendet. Många lärare vittnar om hur de på föräldramöten blir ansatta av uppretade föräldrar, inte för att barnen lär sig för lite och att det går för långsamt – utan för att det ställs för höga krav! I detta kravlöshetens tidevarv blir föräldrar upprörda för att skolan vill lära ut något till deras barn. För varför ska dessa lära sig något – de duger ju som de är!
Kom som du är, men inte hit
”Kom som du är”-människan är också ytterst skeptisk till högtider av olika slag. Varje stor högtid medför nämligen någon form av förväntan. ”Kom som du är”-människan vill inte behöva anstränga sig. Därför hatar hon julen, inte minst så som den gestaltar sig i form av idealbilder att perfekta Fanny & Alexanderjular med knytnävsstora snöflingor som singlar ned framför fönstren. Eftersom man inte vill möta denna förväntan om att skapa det perfekta julfirandet väljer många att istället ta avstånd helt och hållet från julen, om inte i praktiken så åtminstone i krönikor, på bloggar och på twitter. Samma sak gäller nyår. Eftersom ”kom som du är”-mentaliteten är illa ägnad åt att åstadkomma den typ av extraordinära feststämning som många trots allt väntar sig av ett nyårsfirande.
”Kom som du är”-människorna väntar sig nämligen att saker och ting skall bli lyckade alldeles av sig själva. Att det räcker med att hasa in i sina urtvättade jeans och en kasse burköl. Visst kan en sådan fest också bli lyckad, men generellt gäller ju att saker och ting blir vad man gör det till. Vill man ha en festlig tillställning för man se till att det blir en sådan.
”Kom som du är”-människan kan vid första påseende verka öppen och inkluderande. Hon ställer ju inga krav på dig, utöver att du skall komma som du går och står. I själva verket är hon dock intolerant och dömande. Den som anstränger sig lite extra har bara sura miner att vänta från ”kom som du är”-människan. Konsekvenserna av ”kom som du är”-ideologin blir en värld utan nyanser, utan olikheter, utan valfrihet. Om alla sammanhang förväntas vara likadana har vi inte heller någon möjlighet att välja sammanhang. Hur nyansrik blir tillvaron om man förväntas agera likadant på jobbet, i soffan, på festen och i kyrkan?
Visst kan det vara skönt att slappa i soffan ibland. Men inte hela tiden. Avslutningsvis: Stockholms studentnation i Uppsala, i folkmun känd som Stocken, har observerat problematiken och formulerat sitt motto: ”Kom som du är, men inte hit”.