Lunds universitet har lagt 220 000 kronor av de pengar som skulle ha kunnat läggas på utbildning och forskning på en utredning om universitetets dörrar. Vad är då det överhängande problem som motiverar en sådan kostsam satsning? Jo, universitetets gamla entréer kan upplevas som mörka och, håll i er, pampiga!
Som Uppsaliensare vill man gärna småle åt dessa fånerier vid det skånska systeruniversitetet. Denna skräck för att gamla anrika lärosäten skall uppfattas som pampiga och respektingivande anfäktar emellertid inte bara universitetsledningen i Lund utan har också gripit omkring sig i Uppsala. Vid ett farsartat informationsmöte om det nya byråkratpalats som Akademiska hus och Uppsala universitet planerar att uppföra i brutalmodernistisk stil invid den botaniska trädgården förklarade universitetets byggnadschef att
– Våra andra byggnader signalerar respekt, det ska inte den här byggnaden göra.
Ett uttalande som jag berört i ett tidigare inlägg här.
Hos många 40- och 50-talister tycks det finnas en närmast panisk skräck för allting som andas tradition eller historiskt arv, en skräck som uppenbarligen saknar motvsarighet hos yngre generationer. Vid ett seminarium på Timbro om huruvida Stockholm behöver ett nytt operahus eller inte var det slående hur vithåriga förespråkarna för en modern ny operabyggnad var. Samtidigt som den unga operapubliken påfallande ofta uppskattar just den historiska miljö som de gamla operahusen erbjuder.
Kanske är det så att denna rädsla för det traditionella, det vackra och det historiska hos 40- och 50-talister bygger på en gnagande oro över att den kollektiva illusionen börjar vittra sönder om att modernism, storskalighet och likriktning med nödvändighet hänger samman med demokratisering och ekonomiskt framåtskridande. Just 40- och 50-talisterna växte upp under den period när det gamla Sverige osentimentalt skulle rensas ut med hjälp av grävskopor i demokratiseringens och framåtskridandets namn.
Det hemtrevliga, ombonade och vackra, de mänskliga proportionerna och det traditionella offrades på modernitetens altare. Men om det nu visar sig att man faktiskt kan få både och: både ekonomiskt välstånd och demokrati, och trevliga stadsmiljöer och vackra hus, då var detta offer helt i onödan. Då framstår den sociala ingenjörskonstens arkitektoniska avnämare i all sin människofientliga brutalitet, och skulden som vilar på de som genomförde denna skövling blir oerhörd.
Därför gäller det att till varje pris upprätthålla föreställningen om att sådant som värderades innan det moderna genombrottet, såsom tradition och historicism, respekt för de verksamheter som ska bedrivas i byggnaderna och för den omgivning där de uppförs, med nödvändighet måste förknippas med exklusivitet, odemokratiska värderingar och elitism. Denna föreställning är emellertid på väg ut. Den yngre generationen har genomskådat den. Dessvärre sitter fortfarande dessa ängsliga 40-och 50-talister på beslutspositionerna ännu något årtionde. Låt oss hoppas att de inte hinner förstöra alltför mycket innan de också lämnar in, så att vi får se pampiga entréer till våra universitet även i framtiden.
Lunds universitet gav en doktorsgrad åt en viss Gardell som helt saknar akademiska meriter och vetenskaplig kompetens, för att denne hade läst lite populärvetenskap och sedan skrivit en okunnig men politiskt korrekt bok. Låt dem ta bort all pampighet, riv byggnderna och ersätt dem med en skär bungalow. Då återspeglar lokalerna deras akademiska status.