På söndagseftermiddagen tog jag en bilpromenad ut på Djurgården för att bese den senaste utställningen på ett av mina favoritmuséer, Thielska galleriet. Jag är i grunden är skeptisk till dessa utställningar som blivit så vanliga nuförtiden där två konstnärskap från olika epoker ställs mot varandra och förväntas ”tala” med varandra, oftast i syfte att lyfta fram en kreativ curator, alternativt att låta ett mindre framstående konstnärskap åka snålskjuts på någon storhet, inte sällan i syfte att trissa upp priserna på den förras verk genom att förknippa dem med något välkänt och dyrbart.
Det mest flagranta exemplet på denna företeelse från senare år var Modernas utställning med Turner, Monet och Twombly – den gemensamma nämnaren torde ha varit att de målade suddigt – där Twomblys agent fått curera en utställning där denne buntades ihop med två av västerlandets storheter.
Syftet med att ställa ut fotografier av japanen Nobuyoshi Araki tillsammans med teckningar av Anders Zorn torde inte ha varit att haussa priserna på Arakis fotografier, utan snarare att någon curator fått visa framfötter och associationsförmåga. Den gemensamma nämnaren mellan de båda konstnärerna tycks vara nakna kvinnor. I övrigt fanns inte många bryggor mellan de två konstnärskapen.
Den stora behållningen med utställningen var Zorns etsningar, som hänge i ett enda rum, tätt, tätt över väggarna. Det slog mig hur underskattad Zorn är som etsare och tecknare, eller snarare, hur hans etsningar och teckningar hamnat i skuggan av hans likaså magnifika oljemåleri. Teckningarna röjer dock en helt annan typ av ekvilibrism. Till synes hastigt dragna pennstreck formar intill perfektion fulländade bilder av landskap, vatten, människokroppar i rörelse, uttrycksfulla ansikten.
Arakis fotografiska sviter var dessvärre, med några få undantag, inte stort mer än en gäspning. Det är rimligt att ställa högre krav på fotokonst än på måleri eftersom fotokonsten i stor utsträckning saknar de element av hantverksskicklighet som utgör hygienfaktor inom teckning, måleri och skulptur. Jag påstår inte att fotografi inte är ett hantverk, men själva grunden – förmågan att avbilda något – har man löst med teknikens hjälp – därför finns det skäl att fästa ännu större betydelse vid de övriga momenten av det fotografiska hantverket. Eftersom vi dessutom är dagligen omgivna av fotografier i alla tänkbara och otänkbara sammanhang – nyhetsfotografi, reklam, semesterbilder, instruktionsbilder, pornografi, våra egna bilder på instagram – krävs det något alldeles särskilt för att fotografi skall upplevas ha den högre verkshöjd som krävs för att vi ska uppleva dem som konstverk.
Till den nivån nådde Araki endast undantagsvis. De mer dokumentära bilderna var tämligen mediokra. Vi ser minst lika skicklig fotodokumentation i våra nyhetsmedier om inte varje dag så varje vecka. De arrangerade bilderna var bättre, men nådde ändå sällan ända fram. Hade de inte visats på en konsthall skulle nog få ha höjt på ögonbrynen åt dem. Återstår de sexuellt utmanande bilderna, av unga vackra japanska kvinnor i sexuella poser och situationer. Flera av dem skilde sig inte på något vis från den pornografi som översvämmar nätet och som knappast får kultureliten att anlägga eftertänksamma, skärskådande ansiktsuttryck.
Den engelske filosofen Roger Scruton har i sin bok On beauty gjort en intressant distinktion mellan erotik och pornografi: erotik väcker ett intresse för den förkroppsligade personen, medan pornografi väcker intresse för kroppen som sådan. Scruton menar att dessa två är oförenliga. Utifrån denna distinktion faller åtskilliga av Arakis nakenfotografier under pornografietiketten – de vädjar till åskådarens lust snarare än sinne för skönhet och skiljer sig inte från annan pornografi. Ett inte helt ovanligt fenomen i dagens effektsökande konstvärld, där endast den institutionella konstteori som ger vid handen att vad som visas i en konsthall är konst och inget annat förmår upprätthålla en tunn slöja av anständighet.
Arakiutställning bjuder i sina bästa stunder på habilt fotografiskt hantverk, stående i en tradition av uråldriga japanska kvinnoporträtt, men är överlag medioker och stundtals tämligen vulgär. Den stora behållningen är Zorns teckningar, vilka såväl till hantverket som till uttrycket höjer sig vida över den sentida konstnärskollegans fotokonst. En eftermiddag på Thielska galleriet är emellertid aldrig bortkastad. Såväl samlingarna som byggnaden tål att ses om och om igen.
En kommentar