Fanny & Alexander på egna ben

Fanny & Alexander
Uppsala Stadsteater
Regi: Linus Tunström

För många tycks Ingmar Bergmans till Uppsala förlagda barndomsskildring Fanny & Alexander huvudsakligen utgöras av de inledande scenernas julfirande i familjen Ekdahls magnifika sekelskiftesvåning, en tablå som blivit så stark att den fungerar som symbolisk motpol till den ångestladdade ”Lars Norén-julen” (ett begrepp som för övrigt helt saknar fog hos dramatikern Lars Norén, som aldrig skildrat en ångestladdad jul och som själv säger sig gilla julen). Alla vill ha en jul som familjen Ekdahls, ingen vill ha en ”Lars Norén-jul”.

Att familjen Ekdahls julfirande är långtifrån entydigt idylliskt – där finns både trasiga relationer, alkoholmissbruk och otrohet i form av Gustav Adolf:s sexuella utnyttjande av hushållerskan – lyckas ändå inte förta bilden av den perfekta julen. Medan denna starka julaftonsskildring bitit sig fast hos de flesta tycks många däremot ha förträngt den fortsatta berättelsen, om hur Fanny och Alexander tillsammans med sin mor Emelie flyttar in hos den tyranniske biskopen i biskopsborgen och till slut blir räddade av juden Isak.

Att denna andra del av berättelsen fallit i relativ glömska kan bero antingen på att den första delen är så pass stark, eller att den andra halvan är desto svagare. Att gestalta Bergmans mästerverk, som på sin tid belönades med fyra Oscarstatyetter ( Bästa utländska film, Bästa foto, Bästa kostym och Bästa scenografi), på teaterscenen är således en dubbel utmaning: Det gäller dels att leva upp till publikens högt ställda förväntningar på den första delen, dels att blåsa liv i den fortsatta mörka men bortglömda delen.

Båda dessa utmaningar lyckas emellertid regissören och tillika teaterchefen Linus Tunström utmärkt möta i den uppsättning som just nu ges på Uppsala stadsteater. Genom en snillrik scenografi fångar man i ett och samma rum känslan av hela den överdådiga Ekdahlska våningen. Genom att ”frysa” den övriga ensemblen låter man små parallella handlingar utspela sig sida vid sida i ett myller som väl motsvarar det muntra kaoset i filmversionen. Såväl de komiska som de tragiska inslagen finns där, och övertygar. Dödsscenen, när den gamle teaterdirektören drar sin sista suck och efterlämnar änka och två barn, är särskilt gripande.

I den andra akten, som utspelar sig i biskopsborgen, är scenografin helt förändrad. Hela handlingen utspelar sig i fyra trånga trälådor av olika dimensioner som står utplacerade i ett odefinierat mörker. Trälådorna återger dels den klaustrofobiska stämningen i biskopsborgen, dels avståndet mellan de olika kontrahenterna i kammarspelet. Att byta den första aktens traditionella scenografi mot modern minimalism är ett utmärkt grepp – istället för att försöka överbrygga artskillnaden mellan berättelsens båda delar väljer Tunström att accentuera den. Obehaget i den andra akten blir desto påtagligare när den kontrasteras mot det relativa gemytet i den första akten.

Ensemblen gör ett strålande jobb och ger nytt liv åt de bergmanska karaktärerna. Claes Ljungmarks biskop Vergerus är av ett helt annat slag än Jan Malmsjös. Genom att göra helt andra tolkningar av karaktärerna än de som vi är vana vid från filmen undviker man tröttsamma jämförelser med dessa. Fanny & Alexander i Linus Tunströms tappning är ett teaterstycke i sin egen rätt, inte en scenversion av en folkkär film.

SvD, UNT, Expressen