Sång till arkitekterna

Sång till ett skrå

”Vi formar våra byggnader, sen formar husen oss”,
så sade Winston Churchill och det är sant förstås.
Så vad slags mänskor blir vi bland hus i grå betong
i öknarna av glas och stål vi pådyvlats med tvång?

Hur formas våra själar, av kantigt, hårt och kallt
omänskliga kolosser, som man bygger överallt?
Hur härdas våra sinnen, om de nästan aldrig får
ta del av något vackert i de städer där vi går?

Det sköna känns i själen, men det fula däremot
blir som en smutsig hinna, ett solkigt lager sot
som lägger sig på hjärnan, tills den mörknar mer och mer
tills all vår glädje slocknar bland det fula som vi ser.

Numer när modernismen är över hundra år
så framstår den alltmera som en lära från igår.
Likväl vill de som styr över hur städerna ser ut
pådyvla oss en bild utav en framtid från förut.

Samtidens arkitekter är ett sorgligt kotteri;
de som ska bo i husen struntar de föraktfullt i,
för de har en agenda, och helt andra ideal
än de som skapar trevnad hos landets folkflertal.

För trevnad är en styggelse, ja, kitsch i bästa fall
och sådant ska bekämpas – det är arkitektens kall
att utrota det inställsamma vackra från vår jord,
med klossar som har tecknats uppå arkitektens bord.

Att ”sätta nåt på kartan” är arkitektens mål
och levererar därför ännu en kub av rostfritt tål,
som vinner fina priser, hyllas i branschorgan
av andra arkitekter som förfulat hela stan.

Så bekräftar de varandra och skråets monopol
och säkrar därmed nya byggnader av glas och stål
och köparna blir nöjda  – Se, det huset fick ju pris!
Då måste det besitta kvalitet på något vis?

Lars Anders Johansson