Igår besökte jag Kungliga Dramatiska Teatern för en helkväll i undergångsstämningens tecken. ”De misslyckade konsumenternas afton” var ett samarbetsarrangemang mellan Dramaten, Sveriges Televisions samhällsredaktion och Radioteatern. Upplägget var kaotiskt. Utgångspunkten var att världen står vid avgrundens rand, på vilket sätt var något oklart, men förmodligen på alla sätt. Alla domedagsprofetior blandades urskillningslöst: ekonomisk kris, ekologisk, moralisk. Vems fel detta var hade slagits fast på förhand: konsumenternas.
För att illustrera Stina Oscarsons och Marie-Louise Ekmans dystopiska fantasier hade ett antal tunga samhällsdebattörer bjudits in. Dessa gjorde sitt bästa för att balansera den pinsamma kontexten men lyckades bara delvis. Hur man fått alla dessa kloka och tänkande människor att ställa upp på dessa premisser är en gåta.
Under den första akten, ”spelet om världens framtid” fick en rad olika debattörer svara på olika domedagsscenarier som drogs ur en kortlek. Lekledaren var den föga påläste och starkt tendentiöse Stefan Jonsson. Denna iklädde sig sedan en svart kåpa och peruk för att under akt nummer två agera domare i ett slags rättegång där man på förhand bestämt sig för att konsumismen är roten till precis allt ont. Av oklar anledning släpades därefter upphovsmannen till de så kallade ”horkarlsmynten”, vars namn alla redan har glömt, in på scenen och visades upp.
Det dröjde ända till den sista akten innan någon på allvar dristade sig till att ifrågasätta själva premisserna för aftonens debacle, nämligen föreställningen om att allt bara blir sämre. Lotten föll på liberale debattören Fredrik Segerfeldt som övertygande visade på hur mycket bättre världen faktiskt har blivit för de allra flesta människor, och fortfarande blir, inte minst för världens fattiga.
Jag lämnade Dramaten uppfylld av en påtaglig trötthet, inte över de inskränkta åsikterna eller ounderbyggda domedagsprofetiorna utan över det taffliga arrangemanget och den låga konstnärliga nivån på inramningen. Om detta är Sveriges kulturella elit står vi de facto inför en kris, men den handlar inte om konsumismen.
