Arkitekter kliar varandras ryggar

Få företeelser illustrerar så tydligt vad som är fel med den svenska arkitekturvärlden som Kasper Salinpriset, som delas ut årligen av organisationen Sveriges Arkitekter, och som räknas som ett av de mest prestigefyllda svenska arkitekturpriserna. I år delades priset ut till Domkyrkoforum i Lund, ett sår i universitetsstadens urgamla stadskärna. Problemet är dock att inget av de övriga alternativen var att föredra, och just detta illustrerar den svenska arkitekturens dilemma.

När beställare, inte minst inom offentlig sektor, ska bygga en monumentalbyggnad av något slag, utlyser de oftast en arkitekttävling. Tävlingsbidrag kan lämnas antingen av alla byråer som vill eller, vanligast, av några på förhand utvalda. Dessa väljs oftast tack vare sin namnkunnighet och meritförteckning, det vill säga hur de betraktas av övriga arkitekter.

Brist på beställarkompetens

Arkitekterna får sedan vanligtvis fria händer när det gäller utformningen av det aktuella husets utseende. Praktiska parametrar brukar finnas med vid uppdragsbeskrivningen men sällan estetiska. Detta för att arkitektkåren lyckats övertyga beställarna om att ingen förutom arkitekterna själva är kvalificerade nog att ha några som helst synpunkter på hur byggnader ska se ut. Arkitekterna gör anspråk på att vara de självklara uttolkarna av tidsandan och har genom sin självsäkerhet lyckats slå blå dunster i ögonen på nervösa uppdragsgivare som utan beställarkompetens på området intalar sig att den nakne kejsare som presenteras för dem är påklädd.

Vad uppdragsgivarna så gott som aldrig betänker är att arkitektkåren utgörs av ett kotteri, inte bara uppfyllt av sin egen förträfflighet utan också av en estetisk och ideologisk mission. Trots att undersökning på undersökning visar vilken typ av stadsmiljöer och byggnader som vi trivs i och mår bra av, trots att undersökning på undersökning visar vilka stilar som är populära byggs det konsekvent i en helt annan stil. En stil som får oss att känna oss förfrämligade, som får oss att må dåligt. Detta beror på att arkitekterna som anlitas har en helt annan agenda än att skapa miljöer där vi trivs. Detta visade Peter Elmlund, ansvarig för Urban City Research vid Ax:son Johnsons stiftelse, med all önskvärd tydlighet vid en dragning under etyt utmärkt seminarium om Stockholms karaktär och identitet i torsdags.

Pest eller kolera

Konsekvensen blir att samtliga bidrag som inkommer till juryn i arkitekttävlingarna är ritade i samma stil, den stil som anses ”spegla samtiden”. Juryn har således att ta ställning till det föga lockande valet mellan pest eller kolera. Att denna samtid har sett till förvillelse likadan ut sedan detta modernistiska paradigm först gjorde entré och man bröt med den tidigare humanistiskt orienterade och dialektiskt framvuxna byggnadstraditionen tycks man inte reflektera över.

Den som ifrågasätter detta rådande estetiska ideal blir kallad bakåtsträvare, Nimbys och andra nedsättande benämningar. Stilar som inte tar avstamp i modernismens formspråk avfärdas av arkitektkotteriet som ”pastisch” och ”kitsch”. Men visst är det märkligt – att en pastisch på 20-talsmodernism anses ”spegla samtiden” medan en pastisch på 20-talsklassicism inte gör det. Allra helst som all empiri tyder på att fler av samtidens människor uppskattar klassicism än modernism.

När man anför estetiska argument mot planerade byggen avfärdas dessa av arkitektetablissemanget med att det handlar om subjektivt tyckande” – underförstått att deras eget estetiska omdöme utgör en objektiv sanning eftersom de har monopol på uttolkandet av tidsandan.

Vi får alltså en situation där en liten grupp vars åsikter och smak skiljer sig radikalt från den övriga befolkningen som ensamma får definiera hur samtidens och framtidens stadsmiljöer skall se ut. Centralt i dessa arkitekters ideologi är att hänsyn inte ska tagas till den förutvarande arkitekturen. De nya byggnaderna ska bryta radikalt mot den kringliggande miljön, och helst även dominera den kringliggande bebyggelsen. Det är uppenbart såväl i fallet med domkyrkoforum i Lund och i det planerade administrationskomplexet vid botaniska trädgården i Uppsala.

Tillskyndarna

Som alltid i situationer där nakna kejsare promenerar omkring finns det en liten men högljudd grupp tillskyndare som springer efter och bedyrar att monarken visst är påklädd. Det är dessa man hittar på beställarsidan – livrädda för att deras beslut skall ifrågasättas, förmodligen själva ansatta av en smula dåligt samvete över den förfulning de åstadkommer. Man hittar dem också bland kulturjournalister – en kår som blott allt för ofta gjort det till sitt kall att främja förfulning varhelst den dyker upp. Sånt som människor tycker är vackert avfärdas som kitsch eller, i förekommande fall, nazistkonst (ni har väl inte glömt Figurationerdebatten?).

Ytterligare en grupp tillskyndare återfinner man bland de allra äldsta medlemmarna av befolkningen. De som formats i spåren av modernismens övertro på den sociala ingenjörskonstens välsignelsebringande effekter, och som fortfarande tror att det modernistiska formspråket är ett uttryck för framtiden. Något som naturligtvis ter sig besynnerligt för oss som föddes flera årtionden efter att modernismen inte bara upphöjts till statsreligion utan även förlorat sin lockelse sedan dess avarter uppenbarats för envar i samband med miljonprogrammets förslumning.

Dessa grånade herrar och damer brukar med emfas ansluta sig till varje nytt byggprojekt som har platt tak och avskräckande fasader, eftersom de är övertygade om att sådant tilltalar ”ungdomen”. Några skaror av ungdomar siktar man emellertid inte bland tillskyndarna, möjligen någon enstaka arkitektstuderande.

Det är hög tid att ställa sig frågan – vill vi leva i arkitekternas städer, eller i den övriga befolkningens? På en  konferens för några år sedan lyssnade jag till en brittisk debattör som illustrerade problematiken genom att visa bilder på några av de största byggprojekten som pågick i England just då, och de hus som arkitekterna som ritat dem själva bodde i. Samtliga byggprojekt utgjordes av kantiga, människofientliga åbäken i glas, stål och betong. Arkitekternas egna bostäder däremot var samtliga pittoreska, utsmyckade hus från olika historiska epoker, med murgröna och små dekorativa detaljer. Slutsatsen av resonemanget var: ”Modernism is something you do to other people”.