Stockholmspolisen radikalare än nyliberaler

Den minimala staten

De allra radikalaste liberalerna, de som i svensk folkmun brukar beskrivas som nyliberaler, vill minimera statens och det offentligas uppgifter så långt det bara går. De brukar förfäkta den så kallade nattväktarstaten, det vill säga en stat vars enda uppgift är att skydda medborgarna från våld och tvång. En sådan nattväktarstats funktioner är begränsade till militär, polis och rättsväsende. För mer ingående beskrivning av detta samhällssystem rekommenderas Robert Nozicks klassiker Anarki, stat och utopi.

Nattväktarstaten brukar ställas i kontrast mot den så kallade välfärdsstaten, där det offentligast uppgifter utsträcks till tillvarons alla dimensioner och där man via skattsedeln bekostar sjukvård, skola, omsorg, infrastruktur och allt annat man kan föreställa sig. De allra flesta är idag anhängare av åtminstone någon form av välfärdsstat, medan de renläriga anhängarna av en nattväktarstat är tämligen få. Därför är det högst anmärkningsvärt att Stockholmspolisen nu vill gå ännu längre och i praktiken avskaffa till och med nattväktarstaten.

Oavsett om man är en anhängare av en nattväktarstat eller en välfärdsstat så brukar man vara överens om att upprätthållandet av lag och ordning tillhör statens absoluta kärnuppgifter. Utan lag och ordning inget fungerande samhälle. Man är också överens om att detta är någonting som bör bekostas gemensamt, eftersom det ligger i allas intresse.

Krigsherrar och gangstrar

Som kontrast till detta system kan ställas de samhällen som saknar en fungerande rättsordning, till exempel stora delar av Afghanistan där lokala krigsherrar tar på sig uppgiften att skydda invånarna, mot betalning givetvis. På samma sätt fungerar beskyddarverksamheten i den undre världen där kriminella organisationer av olika slag kräver betalning för beskydd mot andra kriminella organisationer.

Polisen i Stockholm ansluter sig nu till denna typ av doktrin genom att börja fakturera för de tjänster som i vanliga fall räknas till deras grundläggande uppdrag: det vill säga upprätthållandet av lag och ordning. De drabbade i det här fallet är de idrottsklubbar (men bara de som drivs i aktiebolagsform) som på detta sätt blir offer i dubbel bemärkelse – dels i form av de ordningsstörningar som i första hand drabbar dem, dels i form av att polisen undandrar dem från det grundläggande skyddet och kräver betalt för sina insatser.

Konkurrensutsätt polisen

Om polisen på detta sätt slutar att agera polis och istället en marknadsaktör som tar betalt för sina tjänster kan man tycka att verksamheten borde konkurrensutsättas helt och hållet. Varför är det självklart just Stockholmspolisen som ska upprätthålla säkerheten på fotbollsmatcherna, när det helt säkert finns andra som skulle vara både billigare och effektivare. Varför inte ta in offerter från några tunga motorcykelgäng innan man bestämmer sig för om det är värt att betala Stockholmspolisen eller inte?

Det tyngsta argumentet mot fakturorna handlar alltså om rättsstatens grundläggande principer: förutsatt att klubbarna har uppfyllt de på förhand uppställda säkerhetskrav som man kommit överens om med polisen finns det ingen anledning till att polisen ska fakturera extra för att utföra sitt vanliga arbete. De stora klubbarna lägger redan i dagsläget ned stora belopp på säkerheten kring arrangemangen. Polisinsatserna sker företrädesvis utanför arenorna på platser där klubbarna knappast kan sägas bära ansvaret.

Klubbarna betalar redan för polisinsatserna

Fakturorna baseras dessutom på ett felslut eftersom klubbarna också är offer i sammanhanget, medan brotten begås av enskilda individer. Det är dessa som skall hållas ansvariga och lagföras, inte klubbarna.

Ett vanligt argument som framförs från sportmotståndare i allmänhet och sådana som hatar elitfotboll i synnerhet är att polisinsatserna kostar samhället mycket pengar och att klubbarna av den anledningen borde betala. Med det argumentet borde klubbarnas verksamhet vara skattebefriad. Storklubbarna betalar via skattsedeln in kostnaderna för polisinsatserna många gånger om. Det är inte rimligt att de skall undandras från rättsstatens beskydd och behöva betala två gånger om för dess grundläggande service.