Det respektlösa universitetet

Jag minns när jag började studera vid Uppsala universitet i början av det nya årtusendet. Grundkursen i historia, första terminen. Det var innan universitetsledningen drabbats av sin bisarra åstundan att slå sönder den gamla strukturen och klumpa ihop institutionerna i campusliknande kluster. Jag gläds åt att jag tillhör dem som fick åtnjuta privilegiet att studera humaniora vid ett riktigt stadsuniversitet med institutioner utspridda över stadskärnan.

En av många anledningar till att jag valde att studera i Uppsala var just denna, att få möjlighet att bli en del av den lärdomsmiljö som frambringat storheter som Tegnér, Atterbom, Geijer, Boye, Rudbeck, Linné, Celsius och många många fler. Att få vandra på samma gator som Strindberg och Karlfeldt, att sitta på samma kaféer som Fröding. Uppsala universitet har till skillnad från de flesta andra svenska lärosäten en respektingivande historia.

Just respekt var väl också en av de känslor som uppfyllde mitt recentiorbröst när jag nervöst stegade upp för den magnifika granittrappan till Universitetshuset – där historiska institutionen vid denna tid alltjämt höll sina föreläsningar. Denna respekt för lärosätet, institutionen, föregångarna och historian var en inspirerande känsla, någonting som motiverade en i studierna.

Det handlade inte om något slags underdånigt krypande för lärarna eller de äldre studenterna á la Jan Guillous Ondskan, utan om en positiv kraft, en tillgång. Lärarna och de andra studenterna respekterade man efter förtjänst: de som var bra åtnjöt vår respekt, de som var dåliga gjorde det inte.

De vackra miljöerna bidrog naturligtvis till denna upplyftande känsla. Det var stort att få sitta på seminarier i den gamla vasaborgen med utsikt över hela staden, eller på föreläsningar i det pampiga universitetshuset. Vi blev alla, till och med recentiorerna som läste sin första A-kurs, en del av någonting större, av en tradition som blickar både bakåt och framåt.

Det är slående att universitetsledningen inte tycks begripa någonting av detta, som är en av Uppsalas största tillgångar jämfört med andra lärosäten. Det blev uppenbart vid Universitetets informationsmöte om den planerade byggnationen i kvarteret Platskolan invid den botaniska trädgården, när byggnadschefen Lennart Ilke förklarade aporpå den nya byggnaden:

– Våra andra byggnader signalerar respekt, det ska inte den här byggnaden göra.

Han gjorde sig därmed skyldig till ett tankefel som är bara allt för vanligt hos den generation som var unga under 70-talets vänstervåg, nämligen den att respekt skulle vara någonting negativt som exkluderar människor, i själva verket är det tvärtom. Sedan den högre utbildningen gjordes tillgänglig för alla har alla med läshuvud möjlighet att bli en del av den stora lärdomstraditionen. Nu är de pampiga undervisningslokaler som historiskt var förbehållna ett fåtal priviligierade tillgängliga för alla.

Den tidiga arbetarrörelsen förstod detta. Deras folkbildningssträvanden syftade genom folkhögskolor och studieförbund till att höja industriarbetarklassen till borgerskapets bildnings- och utbildningsnivå. För den tidiga arbetarrörelsen var det en seger när någon med arbetarbakgrund lyckades ta studentexamen och läsa vidare vid universitet. Idag har detta blivit möjligt för alla, vilket borde ge de tidiga folkbildningspionjärerna anledning att glädjas i sin himmel.

60- och 70-talens radikaler kastade emellertid allt detta över ända. Inspirerade av bland annat Maos kulturrevolution ville man istället riva ner de traditionella strukturerna istället för att erövra dem. Man förkastade alla hierarkier och alla symboler som erinrade om den gamla världen. Besynnerligt nog tycks denna strävan alltjämt fylla universitetsledningens bröst.

– Har skall vem som helst känna sig välkommen att gå in och ställa frågor, fortsatte Ilke.

Ett besynnerligt yttrande som väcker en rad frågeställningar. För det första om den klassiska arkitekturen hos det nuvarande kanslihuset någonsin skrämt bort en enda student som behövt gå in där för att ställa frågor. För det andra vad det är för horder av studenter som väntas strömma till den nya administrationsbyggnaden och vilka frågor de förväntas ha. De flesta studenter behöver ha med den centrala administrationen att göra en gång under sin studietid och det är då de ska hämta ut sitt examensbevis, övrig administrativ kontakt has vanligen med institutionen.

Det slutgiltiga beviset för hur illa man från universitetsledningens håll förstår vad det är som gör Uppsala unikt och som, vid sidan av högkvalitativ forskning och utbildning, gör att studenter väljer att söka sig dit och inte till andra lärosäten, var när han beskrev området där universitetet har sina byggnader som ”Campus Uppsala”.

Hela poängen med Uppsala universitet är att det INTE är ett campusuniversitet. Den som vill läsa vid ett sådant kan med fördel söka sig till Umeå eller Linköping eller någon annan av högskolorna ute i landet. Till Uppsala och Lund söker man sig för att man vill ha någonting annat.

Det är häpnadsväckande att universitetet har en ledning som motverkar sitt eget varumärke, men det blir lättare att förstå tankarna bakom det bisarra förslaget till ny administrationsbyggnad när man får klart för sig att det uttalade målet är att folk ska känna mindre respekt för universitetet. Bygget i kvarteret Plantskolan är ett steg mot det respektlösa universitetet.

Men han har rätt, man respekterar inte ett universitet som bygger på det här viset …