Universitetets byggplaner visar varför vi behöver fria universitet

Jag har aldrig varit så övertygad om att vi i Sverige behöver fria och självständiga universitet som efter att ha åhört Uppsala universitets representanter vid aftonens informationsmöte om byggplanerna i den botaniska trädgården. Hela mötet var en farsartad tillställning där det redan från början stod klart att universitetet överhuvudtaget inte var intresserade av någon dialog, och att man helst inte ens ville diskutera den fråga som flitigast har debatterats i medierna: byggnadens utformning.

Mötet inleddes med att universitetets representanter mångordigt förklarade varför universitetet behöver en ny administrationsbyggnad och varför man beslutat att förlägga den på den aktuella tomten. Att man lade så mycket energi på att förklara detta är anmärkningsvärt med tanke på att föga om ens någon av den kritik som riktats mot byggplanerna har handlat om dessa frågor. Vad man vänt sig mot är det föreliggande förslaget för byggnadens utformning.

Representanten för den danska arkitektbyrån 3XN som tagit fram förslaget gjorde därefter en säljpresentation under vilken han förevisade ett antal olika exempel på hur byrån ifråga ritat byggnader till känsliga historiska miljöer utan att överhuvudtaget ta hänsyn till omgivningarna. Hur denna byrå kunde vara en av fyra som utvalts för att förvalta Uppsalas historiska miljö är obegripligt, hur de dessutom kunde vinna säger mer om de övriga bidragen.

Farsartad diskussion

I den därpå följande paneldiskussionen blev det uppenbart att universitetets syfte med sammankomsten ingalunda var en dialog. Av sju paneldeltagare var det endast en, PO Sporrong från föreningen Vårda Uppsala, som var kritisk till bygget. Denne blev till råga på allt tystad av moderatorn när han skulle hålla sitt inledningsanförande.

Under diskussionen som följde var det uppenbart att samtliga utom just Sporrong gjorde allt för att slippa diskutera elefanten i rummet: att det föreliggande förslaget är en styggelse. Återigen stöttes och blöttes frågan om varför man skulle bygga på just den aktuella tomten, något som alltså inte varit föremål för några kritikstormar.

Under den korta sejour då publiken gavs möjlighet att ställa frågor bringades åhörarna till häpnadsväckande insikter. Till exempel att universitetet som beställare inte ansåg sig ha någon rätt att ha synpunkter på byggnadens utformning utan hänvisade detta vidare till arkitektbyrån, eller att frågan om byggnadens eventuella hänsynstagande till de historiska omgivningarna först skulle behandlas i den kommande miljökonsekvensbeskrivningen. Detta trots att man haft med just denna faktor som en av punkterna att ta hänsyn till när projektet inleddes.

Också avslutningen blev anmärkningsvärd, när arkitektbyråns representant – medveten om hur mycket pengar för byråns räkning som står på spel – fick sista ordet och slog fast att ”Vi måste visa lika stor respekt för vår samtid som för historien” och underförstod därmed att det var han som var den givne uttolkaren av samtiden. Vi lämnade salen förtrutna över insikten om att synpunkter från dem som ska leva och verka i närheten av byggnaden inte verkar vara välkomna, men ändå hänförda över att på detta lite oväntade vis ha fått skåda och lyssna till Världsanden.

Varför vi behöver fria universitet

Det är pinsamt att universitetsledningen antingen saknar beställarkompetens och inte kan formulera vad det är man vill att arkitektbyrån skall leverera, eller att man saknar självförtroende att stå upp emot arkitekturetablissemanget och dess cementerade uppfattning om vad som är god arkitektur, eller allra värst: att de fullständigt saknar respekt för det arv som de har att förvalta och som gör Uppsala universitet unikt.

Jag är övertygad om att ett privat universitet dels hade förmått uppskatta de oskattbara värden som universitetets långa historia och de miljöer denna lämnat efter sig innebär. Det är talande att universitetets byggnadschef Lennart Ilke beskriver de utspridda universitetsbyggnaderna som ett ”campus”. Han har uppenbarligen inte förstått vad det är som format Uppsala universitet. Vill man läsa vid ett campusuniversitet finns det gått om dem ute i landet: Linköping, Umeå, Stockholm för att nämna några. Uppsala är ett universitet av den gamla skolan, ett medeltida universitet och en del av charmen ligger i att det är integrerat i Stadsmiljön.

Ett fristående universitet hade inte kastat bort sitt arv på detta oansvariga vis. Ett fristående universitet som förfogat sina egna resurser skulle inte heller ha tillåtit att den centrala administrationen fått svälla så okontrollerat att den nya administrationsbyggnaden ens skulle behövas. Ett sådant universitet skulle lägga sina resurser på forskning och utbildning istället för pappersvändande byråkrater. För är det inte anmärkningsvärt att trots all modern teknik som underlättar administrativt arbete idag så tenderar de centrala förvaltningarna inom offentlig sektor att svälla över alla breddar.

I början av 1960-talet utgjordes den administrativa personalen vid universitetet av 20 personer. Visserligen var antalet studenter betydligt färre, men å andra sidan hade man inte tillgång till datorer, ordbehandlare och e-post som effektiviserade verksamheten. Den nya administrationsbyggnaden ska ha plats för 570 byråkrater.

Ett universitet som dessutom hade ägt sina egna byggnader hade aldrig satt sig i knät på arkitekturetablissemanget på det här viset. Väntan på att vi får fristående universitet kan vi åtminstone arbeta för att man lägger ned Akademiska hus. Precis som i fallet med Fortifikationsverket blir det parodiskt när den offentliga sektorn leker affär med sig själv. Det gagnar varken verksamheterna eller skattebetalarna.