Det är en konst att tolka andras sånger. En duktig vistolkare är både sångare, instrumentalist och skådespelare och lyckas gestalta den litterära visans episka dimensioner genom tonfall och kroppsspråk. En vistolkare är emellertid någonting helt annat än en trubadur, som i ordets ursprungliga bemärkelse åsyftar en persons om skriver sina egna sånger. Distinktionen mellan begreppen kan lättast illustreras med far och son Taube: Evert var en trubadur, Sven-Bertil är en vistolkare. Därmed inte sagt att det ena nödvändigtvis är finare än det andra, det rör sig bara om två olika typer av konstnärskap.
Nu är det givetvis inte helt ovanligt att dessa bägge roller kan rymmas inom en och samma person. Vanligtvis har man emellertid tyngdpunkten i den ena eller den andra rollen. Någon som huvudsakligen är trubadur tolkar till och från andras visor och någon som brukar sjunga andras sånger åstadkommer ibland en egen.
Det finns emellertid ett utbrett oskick bland vistolkare som jag som trubadur reagerar mot, nämligen benägenheten att inte redovisa vems visa det är som man framför. Rör det sig om en allmänt känd sång, till exempel Märk hur vår skugga eller Briggen Blue Bird av Hull som alla förväntas känna till är det kanske ingen fara, men när det kommer till mer okända nummer är redovisning av upphovsmannen på sin plats.
Det handlar dels om den fina principen om att ära den som äras bör – det kan annars lätt uppfattas som att sångaren försöker åka snålskjuts på en annans konstnärskap genom att inte redovisa vem som gjort vad – men också om att visa på vari ens talanger består. Att kunna tolka någon annans sång på sitt eget sätt är en konst i sig som förtjänar respekt.
Jag undrar om den alltmera utbredda underlåtenheten att redovisa vem som skrivit sångerna springer ur en allmän slapphet eller om en medveten strategi från vissa sångares sida. Det är emellertid en tråkig utveckling som tenderar att undergräva statusen hos de som skriver egna sånger, inte minst som populärmusiken för närvarande går i en riktning när coversångare premieras på originalmusikens bekostnad. Koncept som Idol och Fame Factor, liksom Eurovisionsschlagern för den delen främjar knappast de som sjunger sina egna låtar.