Låt mig säga det på en gång. Den här säsongen borde ha slutat bättre än vad den gjorde. AIK borde inte ha fallit hemma mot Kalmar och Gefle, borde inte ha spelat oavgjort mot Syrianska och Häcken. Man var för bar för det, vilket man bevisade i sista matchen mot Malmö, men då var det för sent. Det känns bittert och orättvist, allra helst som avgörandet låg i våra egna händer.
Med detta sagt kan jag bara konstatera att den sista allsvenska matchen på Råsunda blev en värdig avslutning, såväl på som utanför planen. Jag var uppriktigt orolig när jag kom till Råsunda, orolig för att ett formstarkt MFF skulle förnedra gnaget under denna historiska match, orolig för att segerrusiga Malmösupportrar under en släng av övermod skulle få för sig att ta tillfället i akt och fira ett eventuellt SM-guld på Råsundas gräsmatta, orolig för de eventuella reaktioner detta skulle ha kunnat utlösa hos hemmapubliken.
28 000 på läktarna är inte mycket om man jämför med de publiksiffror som Råsunda kunde ståta med i början av 2000-talet, men jämfört med de senaste åren är det skäl att vara stolt. Sen är inte kvantitet allt som räknas heller. De 28 000 som närvarade (minus de himmelsblå i sydvästra hörnet) bjöd på en inramning av sällan skådat slag, vare sig i allsvenskan eller annorstädes. Med en sittplats publik som mangrant stod upp och sjöng merparten av matchen kan man inte annat än känna hur hjärtat svällde av stolthet i bröstet.
Det stilrena tifoarrangemanget vid matchens början och det mäktiga kaostifot efter pausen (någonstans hörde jag att det rörde sig om över hundra bengaler) visade att även om allsvenskan kanske håller låg klass med internationella mått mätt så har vi en läktarkultur i världsklass.
Gårdagskvällen visade också med all önskvärd tydlighet vilken stor roll publikstödet spelar för resultatet på plan. Skulle AIK ha samma tryck på läktarna varje match skulle vi vara oövervinnerliga. Jag är säker på att publikens insats bidrog till att spelarna lyfte sig och presterade så enastående bra som de gjorde – det kunde ha blivit 4-0. På samma sätt är jag övertygad om att den lilla men hängivna skara som sjöng sig hesa på rambergsvallen i torsdags spelade en avgörande roll för att inte Häcken gick segrande ur den drabbningen.
Gårdagskvällens toppmöte på Råsunda var en fantastisk avslutning för AIK:s del, men ligan slutade på ett sätt som inget av lagen kunde vara nöjda med. Malmös prisutdelning måste emellertid ha känts som ett totalt antiklimax för de tillresta skåningarna. Utspelade på plan, utsjungna på läktarna, lilla silvret istället för guldet. Resan söderut måste ha känts lång.
Själv åkte jag hem fylld av motstridiga känslor. Glad över segern och uppfylld av den mäktiga stämningen, men chockad över den tilltagande insikten om att en 75 år lång epok nu gått i graven. Råsunda, en av Europas mest klassiska fotbollsarenor, offras på grund av korrupta kommunpampar, byggherrar och fotbollsbyråkraters rävspel, helt utan hänsyn till den tänkta målgruppen. Förra helgens misslyckade invigning av Friends arena blev en tydlig illustration av hur fel ute man är.
Söndagens match mellan AIK och Malmö visade att det är supporterkulturen som är den svenska fotbollens största tillgång.
