Bidrag till lösviktsgodis och fryspizzor

Rollspel och levande rollspel, så kallade lajv, brukar schablonmässigt framställas som de nördigaste av aktiviteter. Visst kan man tycka att det är nördigt att stänga in sig i ett rum i timmar för att tillsammans runt ett bord frammana fantasivärldar enbart med hjälp av språket och enkla tillbehör såsom tärningar. Eller kanske ännu nördigare att klä ut sig i medeltidskläder och rusa ut i skogen under antagna Tolkieninspirerade namn.

Men det är ett nörderi i ordets allra mest positiva bemärkelse, som åsyftar ett kreativt engagemang av sällan skådat slag. Får såväl bordsrollspelaren som lajvaren leder rollspelsintresset ofta vidare i oanade riktningar med ett antal positiva synergieffekter som full. Omfattande förkovran i ämnen som historia, arkitektur, stridskonst, sömnad, smide och en rad andra hantverk följer ofta som en konsekvens av rollspelsingtresset.

Vansinnigt roligt

Själv spelade jag rollspel, både den stillsittande formen och den levande, under ett antal år i tonåren och det är ingenting som jag skulle vilja ha ogjort. Faktum är att några av mina finaste minnen från de åren utspelar sig i fantasivärldar. Nu är då inte detta så tragiskt som det låter, jag var inte en asocial typ som flydde verkligheten. Vi hade bara helt enkelt vansinnigt roligt.

För mig och för många andra blev rollspelandet en ögonöppnare och en inkörsport till historien, litteraturen och kulturen. De flesta rollspelare och före detta rollspelare som jag känner är förvisso lätt nördiga men oftast mycket belästa och kunniga personer. Rollspelande är en utvecklande och konstruktiv umgängesform som jag tror att fler unga skulle ha glädje av och lite kan jag beklaga hur denna sociala aktivitet på senare år undanträngts av de mer asociala datorspelen.

120 kronor per medlem

När nu slöseriombudsmannen vid Skattebetalarnas förening, Martin Borgs, går till storms mot Sveriges rollspels- och konfliktspelsförbund Sverok, för att dessa delar ut 21 miljoner av skattebetalarnas pengar till rollspelande ungdomar skulle man kunna invända att 21 miljoner kronor är ett relativt billigt pris för att hålla 175 000 unga borta från gatorna och istället slussa in dem i konstruktiva och kreativa hobbys och umgängesformer. 21 miljoner utslaget på 175 000 medlemmar är mindre än 120 kronor per medlem, vilket kan tyckas lite i sammanhanget.

Problemet som Borgs sätter fingret på handlar emellertid inte så mycket om själva summan som om vilka signaler samhället sänder ut till sina unga medborgare. När jag spelade rollspel grundade jag och mina kompisar, precis som alla andra i samma situation, en Sverokförening, fyllde i blanketterna enligt regelverket och fick pengar tillbaka. För dessa pengar köpte vi i viss utsträckning böcker och tärningar och annat kampanjmaterial, men framföralt godis, läsk och fryspizzor som vi gladeligen tryckte i oss under de långa spelnätterna.

Dessa godsaker var naturligtvis en välkommen bonus, men knappast någonting som var avgörande för vårt rollspelsintresse. Det var inte utsikterna att få gratis lösviktsgodis som fick oss att börja spela rollspel och vi skulle inte heller ha slutat om bidragen hade uteblivit. Bidragen från Sverok hade alltså noll och ingen betydelse för vårt rollspelsintresse, men bidrog istället till att forma en skev bild av vad skattepengar är och vad de kan användas till.

Sverok och Försäkringskassan

Vi bidragsfuskade inte på något vis. Precis som Borgs skriver följde vi regelverket till punkt och pricka, och det var just detta som var problemet. Liksom Försäkringskassan i de på senare tid uppmärksammade kampanjerna där de uppmanar fler att söka bidrag, kampanjar Sverok intensivt för att fler unga rollspelare ska söka bidrag via dem från Ungdomsstyrelsen. Men hela upplägget bygger på ett felslut: det kan knappast vara ett samhällsproblem att många människor klarar sig utan att söka bidrag.

Det är glädjande att så många unga människor i vårt land väljer att viga sin fritid åt rollspel, figurspel och andra besläktade aktiviteter, men samhället gör dem en björntjänst när det sänder ut signalen att alla fritidsaktiviteter måste bekostas via skattsedeln. Om det bara vore skattebetalarnas surt förvärvade pengar som man månade om finns det betydligt större svarta hål i budgeten att uppröras över (Tillväxtverket, någon?). Vad som är problemet här är att Ungdomsstyrelsen blir en förmedlare av den statsindividualistiska ideologi som syftar till att göra den privata sfären till en offentlig angelägenhet.

Likgiltighet inför andras pengar

120 kronor per rollspelande medlem är inte mycket pengar, och kanske betalar utgifterna rentav tillbaka sig till samhället när dessa unga rollspelare tar med sig sin kreativitet ut i yrkeslivet, förutsatt att inte den mentalitet som skiner igenom Sveroks och Försäkringskassans uppmaningar att söka mer bidrag får för starkt grepp om dem.

Den typ av födgeni som i huvudsak går ut på att tränga genom byråkratins snårskog i jakt på offentliga medel tenderar i längden att leda till avgrundens rand. Det var denna likgiltighet inför andra människors pengar som förde Island till ruinens brant, och det är samma utveckling som vi har sett i Grekland och andra länder.

Det måste finnas andra sätt att stimulera ungdomars kreativitet än att göra dem till blankettifyllande bidragsjunkies.