Det här med att slå ihjäl tid

Jag kan inte minnas när jag senast hade riktigt tråkigt. När jag senast kände ett behov att fördriva tiden. Min upplevelse av tiden är istället den omvända: den räcker sällan till. Det är nästan så att jag blir provocerad när någon säger att de har en timmes om de måste ”slå ihjäl”. Om de känner så kan de gärna skänka den timmen till mig och utföra någon nödvändig uppgift som kanske inte tillhör livets roligaste: tvätta och städa till exempel.

Det finns så fruktansvärt mycket roliga och intressanta saker man kan ägna sig åt. Många av dem behöver inte kosta många kronor. Till exempel finns det fler intressanta böcker i världen än vad du hinner läsa under en livstid, även om du skulle ägna all din vakna tid åt detta, och nya böcker adderas hela tiden. Själv har jag ett trettiotal böcker som står i kö och kön byggs på snabbare än jag hinner avverka den. För att inte tala om tidskriftshögen!

För en tid sedan avslutade jag ett antal tidskriftsprenumerationer, eftersom jag insåg att jag aldrig han läsa alla de fascinerande publikationer som regelbundet damp ned i brevlådan. Flera av dem utgjordes av medlemsblad i olika organisationer, medan andra var prenumerationer jag tecknat av purt intresse. Några av dessa avslutades med sorg i hjärtat. Särskilt sörjer jag brittiska The Spectator.

Film är också något som är svårt att hinna med för att det finns så mycket bra som har gjorts. Jag försöker ta mig tid regelbundet men väntelistan växer också här snabbare än vad jag hinner avverka den. Detta gäller även teveserier. De senaste åren har vi sett en fullständig explosion av teveserier av mycket hög kvalitet. Den stora nackdelen med teveserier gentemot film är att de tar betydligt mycket mer av ens tid i anspråk. Jämfört med böcker är de dock tidseffektiva.

Biografbesök, teater och konserter kostar lite mer och kräver dessutom att man tar sig ut och ger sig iväg till respektive scen, men finns definitivt i så riklig mängd att man knappast kan tala om att det inte finns saker att göra.

Motion är en annan givande aktivitet som inte behöver kosta många ören. Visst kostar det några tusenlappar att köpa ett par hyfsade joggingskor, men utslaget per potentiell joggingrunda är kostnaden försvinnande låg. Ett gymkort behöver inte kosta alltför mycket beroende på vadd u väljer för gym, och medlemskap i många typer av idrottsföreningar är inte heller särskilt dyrt, till exempel kampsportsklubbar.

Vid sidan av de ovan uppräknade sakerna finns tusentals andra intressen att odla på sin lediga tid, på egen hand eller tillsammans med andra. Ja, utbudet är så vidunderligt stort att tanken svindlar. Till och med när man är sysselsatt med något tråkigt måstegöra, som städning eller tvätt kan man göra något framåtsyftande och givande samtidigt – lyssna på en talbok till exempel. När man kör bil eller åker tåg gäller samma sak.

Därför fascineras jag av att det finns en så stor marknad för produkter som syftar just till att slå ihjäl tid, små meningslösa mobilspel till exempel, eller hjärndöda teveserier (det finns ju så många bra att välja istället!) eller lågkvalitativ skvallerpress.

Märk väl att jag inte menar att saker som man gör för sitt eget höga nöjes skull är meningslösa! Det finns fantastiskt mycket underhållning som håller hög nivå och är väl värd att lägga delar av sitt liv på. Vad jag ställer mig frågande till är den rena förströelsen, det som enbart syftar till att låta tiden gå.

Vilka är alla dessa människor som upplever att de har så mycket tid till sitt förfogande att de känner ett behov av att öda bort den på meningslösheter? Det finns ju så mycket intressant, spännande, roligt och utvecklande som man kan göra istället!