Vi måste hitta något nytt ord istället för det kvällstidningsmässiga ”tågkaos” som brukar användas för att beteckna det tillstånd när tågen står still, SJ och Trafikverket skyller på varandra och pendlarna rasar, halva Mälardalsregionen avstannar och tillväxten bromsar. ”Tågkaos” indikerar något slags undantagstillstånd, någonting som avviker från det normala, men med tanke på att kaos numera är mer regel än undantag för den som reser med SJ tarvas ett nytt ord som kan beskriva läget.
Som seglare är jag inte främmande för att resor kan ta längre tid än vad man vid avfärden estimerat. Väder och vind kan omkullkasta ens planer, en färd som man uppskattat till tre timmar kan om man har otur springa iväg till tretton timmar istället. Ibland kan man rentav vara tvungen att söka sig en annan natthamn och fortsätta färden nästa dag. Som seglare är man in förstådd med dessa förhållanden och ondgör sig inte över om man anländer senare än planerat.
Den sista tiden har jag upptäckt att jag även som pendlare omärkligt alltmer börjat tillägna mig detta förhållningssätt. Man går till stationen, utan några större förhoppningar om att tåget ska stå inne, att det ska avgå i rätt tid eller än mindre att det ska komma fram i enlighet med tidtabellen. Dessvärre funkar inte arbetslivet på detta sätt. Den timme som jag förlorar på förmiddagen är jag tvungen att ta igen på kvällen. Det skulle vara intressant att se någon uträkning över hur mycket samhället förlorar i arbetstimmar på dessa ständiga haverier.
Hursomhelst, när kaos är normaltillståndet upprättas i själva verket något slags alternativ ordning. Man utvecklar strategier för att förhålla sig till eländet. Till exempel att i möjligaste mån åka med fjärrtågen när det är strul i trafiken. Detta eftersom SJ till skillnad från mer kundorienterade företag väljer att prioritera ned sina allra trognaste kunder och låta alla andra passera tidigare. Man ser också pendlare som tar med sig matsäck och kuddar – beredda på att vistelsen ombord kan bli betydligt långvarigare än de aviserade 40 minuterna. Det är lite som hur man i samhällen där staten har kollapsat ändå upprättar system för att hålla ruljangsen igång. I Somalia där såväl ordningsmakten som järnvägsnätet rasat samman finns till exempel ett fullt fungerande mobiltelefonnät.
Kanske skulle SJ helt och hållet skippa det här med tidtabeller så att man helt enkelt fick chansa och gå ned till stationen när andan föll på för att se om det går något tåg. Synd bara att de inom kort avskaffar servicen att kunna köpa biljetter ombord på tågen, förmodligen som ett led i sitt allmänna försämringsprogram.
Slutligen: Hur tröttsamt är det inte med dessa papegojor som så fort någon ondgör sig över SJ:s och trafikverkets misslyckanden, kommer kraxande med ”avregleringen” och ”nyliberalismen”. Trafikverket är en statlig myndighet och SJ ett helstatligt bolag, knappast något Taggart Transcontinental. Hursomhelst, skuldbördan för det eftersatta järnvägsnätet och dess usla operatörer faller tungt på de senaste årtiondenas regeringar, såväl socialdemokratiska som borgerliga.
Det är högtid att ersätta tågkaos med tågordning.