Att arbeta som nyhetsjournalist är ett mångfacetterat, spännande och utvecklande yrke. När man kommer till redaktionens morgonmöte vet man inte var man kommer att hamna under dagen. Särskilt på landsorten men även i storstäderna blandas högt och lågt, stort och smått. Ena dagen är man bland makthavare och celebriteter, andra dagen står man i hällregnet i en grusgrop utanför Norrtälje. Det finns emellertid vissa inslag i yrket som är mindre stimulerande än andra. Till dessa hör enkäter.
Jag känner nog ingen nyhetsjournalist som gillar att göra enkäter med vanligt folk på stan. Det handlar alltså om att gå runt och fråga slumpmässigt utvalda gatuflanörer om deras uppfattningar kring det ämne nyhetsinslaget handlar om. Trots att inga journalister gillar dessa enkäter och trots att de fyller noll och ingen funktion i själva inslaget breder de ut sig allt mer, inte sällan på bekostnad av det substantiella innehållet.
Ett vanligt nyhetsinslag i teve är mellan en och två och en halv minut långt. Numera inleds och avslutas det ofta med ”röster från gatan”, det vill säga totalt oinitierade personer som får yttra sig i det förhoppningsvis viktiga ämne som avhandlas. Som tittare blir jag frustrerad. Jag ser på nyheterna för att få uppdaterad information om viktiga händelser i omvärlden, filtrerat genom förhoppningsvis kunniga journalisters kompetenta raster. Vill jag ta del av ogrundade åsikter kan jag lika gärna logga in på Twitter. När jag tittar på nyheterna vill jag höra initierade röster som har något relevant att säga.
Så, varför utsätts så väl journalister som tittare för dessa ointressanta, tidsödande och ibland provocerande irrelevanta enkätsvar? När jag konfronterat redaktörer och chefer med denna frågeställning blir svaret ofta att ”det blir bra teve: vanligt folk vill se vanligt folk”. Det bygger på en obehaglig föreställning om en distans mellan de upplysta journalisterna och experterna och de gemena männen på gatan som skall släppas in för att ”vanligt folk” också ska känna att de är en del av nyhetsbevakningen.
För vem är vanligt folk egentligen? Journalisten som med mikrofonen i högsta hugg dyker på en främling på Drottninggatan har ingen aning om vem den personen är. Det kanske är en internationell musikstjärna i en genre som just den journalisten inte har koll på, det kanske är arvtagerskan till ett stort företagsimperium, det kanske är den strax debuterande författaren på väg till förlaget med manus till nästa stora generationsroman brännande i axelremsväskan? Vem är egentligen vanlig?
Många av de som tillfrågas i dessa enkäter har alldeles säkert massor av relevant att säga om de tillfrågades på något område som just de har koll på. Men eftersom de ställs att besvara frågeställningar som de kanske inte ägnat många minuters eftertanke, om ens några. Det enda som förenar de ”vanliga” människor vi möter i nyhetssändningarnas enkäter är att de sannolikt inte är mer insatta i det aktuella ämnet än någon annan.
I en tid när var och varannan människa har tillgång till en hel uppsjö av plattformer för att häva ur sig mer eller mindre välgrundade åsikter är det besynnerligt att man på våra stora nyhetsredaktioner alltjämt ser ett nyhetsvärde i slumpmässigt utvalda människors ogrundade tyckande. När de stora mediehusen omsider insett att det inte var någon bra affärsidé att ge bort sina produkter gratis borde de också beakta att på en marknad som är övermättad med löst tyckande är den professionella journalistikens enda konkurrensfördel just dess professionalism.
Men, det är klart, det är billigare att skicka ut en reporter för att intervjua fem slumpmässigt utvalda personer på Drottninggatan än att låta vederbörande gräva ned sig i seriöst journalistiskt arbete, sådant tar betydligt mycket mer tid i anspråk. Och tid är som bekant pengar. Men jag är övertygad om att det kommer att straffa sig i längden.