Vad som gör Uppsala unikt – och vad som hotar det

En av många fördelar med att läsa vid ett gammalt anrikt universitet istället för vid någon av de många högskolor (varav vissa sedermera blivit benämnda universitet) som slagit upp som svampar ur jorden i vårt land alltsedan 60-talet är att man slipper hålla till på ett själlöst campus, utan istället har små trevliga institutioner utspridda runtom i stadskärnan, vilket präglar såväl universitetet som det kringliggande samhället. Det är en verklighet som möter i alla gamla anrika universitetsstäder såsom Oxford, Bologna, Cambridge, Padua och Uppsala. Det uppskattas av såväl stadsbor som studenter och turisterna strömmar till dessa miljöer av lärdom och vitterhet där historiens vingslag samexisterar med samtidens spjutspetsforskning.

Stadsuniversitet vs campusuniversitet

Stadsuniversitetet har alltså stora konkurrensfördelar gentemot de modernare campusuniversiteten när det gäller att locka forskare och studenter. Trots detta blir det allt vanligare att universitetsledningar vid gamla anrika universitet är beredda att kasta detta levande kulturarv över ända för tillfälliga konjunkturers skull. Särskilt smärtsamt är det att se hur detta sker i mitt eget Uppsala.

När jag läste idé- och lärdomshistoria och litteraturvetenskap låg dessa institutioner, liksom den konstvetenskapliga institutionen, inrymda i slottet med vidsträckt utsikt över Uppsalas hustak och därbortom. Nu har dessa institutioner tillsammans med andra humaniorainstitutioner flyttat in bakom Engelska parken till ett humanistcampus, som visserligen delvis utgörs av vackra gamla byggnader som en gång tiden rymde de naturvetenskapliga institutionerna, numera sorgfälligt utflyttade till själlösa baracker utanför staden.

I de gamla lärdomskvarteren runt domkyrkan lyser institutionerna numera med sin frånvaro. Blott juridiken och statsvetenskapen håller ännu stånd mot campusvansinnet. Lyckliga är de studenter som läser vid dessa institutioner och alltjämt får uppleva hur det är att läsa vid ett riktigt universitet.

Men universitetets förakt för sitt eget arv sträcker sig betydligt längre än anammandet av campustanken. Själva den arkitektur som får breda ut sig när de nya campusbyggnaderna reser sig är ett hot mot den kulturhistoriska miljön. De andefattiga block alldeles invid den botaniska  trädgården som går under namnet Blåsenhus och som rymmer lärarutbildningen är det senaste exemplet i raden.

En strandad finlandsfärja

Nu vill universitetet gå ännu längre. Alldeles bredvid nyss nämnda komplex vill man uppföra en ny administrationsbyggnad, i direkt anslutning till slottet och den botaniska trädgården. Att universitetet behöver nya lokaler är sant och visst. Att man ska bygga dem på sin egen mark är också helt rimligt – tomten som avses har väntat på att bebyggas i hundratals år. Vad som däremot är problematisk är den totala brist på respekt för den känsliga och unika kulturmiljö där byggnaden kommer att ingå som ådagaläggs i det förslag som universitetet låtit ta fram till den nya byggnaden.

Förslaget, som till råga på allt är sju våningar högt och sålunda kommer att bli en verkligt dominerande koloss i grannskapet, är inte bara fantasilöst, det är också vedervärdigt fult. Som en strandad finlandsfärja ska den resa sig över den bitaniska trädgården. Den representerar en uttjatad arkitekturstil som dessvärre är helt dominerande bland tidens paradbyggnader, en stil som en gång i världen gjorde anspråk på att vara nyskapande men som visade sig vara en estetisk återvändsgränd.

För så är det, allt som strävar efter att vara modernt i kraft av att bryta med det förgångna tenderar per automatik att bli daterat efter bara några årtionden, medan den arkitektur som strävar efter att bygga vidare på det befintliga sammanhanget och som strävar efter att vara tidlöst tenderar att bättre stå emot tidens tand.

Ta vara på det som gör Uppsala unikt

Uppsala ska inte vara något museum, det ska vara en levande stad som utvecklas, också arkitektoniskt och det är rimligt att varje tid lämnar sina avtryck i stadsmiljön. Därmed inte sagt att man måste bejaka de allra fulaste avarterna av varje tids arkitektur, eller för den delen att den trista och kantiga modernism i glas, stål och betong som dominerat sedan 60-talet, för alltid måste ses som ett uttryck för samtiden. Kanhända finns det andra stilar som bättre skulle representera vårt tidevarv.

Det är uppenbart att de ansvariga vid Uppsala universitet som tagit fram förslaget (och tycks fast beslutna att genomföra det) inte har varit intresserade av att någon demokratisk process skall föregå beslutet. Förslaget tycks inte vara förankrat bland universitetets anställda och inte heller bland Uppsalaborna. När upprörda röster börjat höjas mot förslaget möts de av irritation från universitetsledningen och delar av kommunpolitiken.

Till skillnad från många andra städer i Sverige saknar Uppsala inte mark att bygga på. Det finns gott om plats att bygga nytt på. Men i den allra känsligaste kulturmiljön i centrum finns det skäl att gå varsamt fram. Bygg gärna nytt, men bygg i harmoni med den existerande bebyggelsen. Då aknske turisterna fortsätter att strömma till.

Ta  vara på det som gör Uppsala unikt.

Så här ser universitetets förslag till ny administrationsbyggnad ut. Hur många turister kommer att vilja fota den här byggnaden om tio år?