I morse vaknade jag med ett leende på läpparna efter en natts sömn präglad av drömmar av guld. Gårdagens derby mot Djurgården, det sista någonsin på Råsunda, blev en värdig avslutning på en lång tradition av prestigefyllda möten. Det var inte bara det faktum att ett formstarkt AIK med en offensiv styrka som laget inte har sett på år och dar fullständigt körde över lillebror på planen.
Det var inte heller bara det faktum att AIK avancerade i tabellen och tack vare blåvitts seger över Elfsborg nu ligger på andra plats efter serieledarna och därmed är med i guldstriden på allvar. Inte heller var det de nya helsvarta matchställen eller att Daniel Majstorovic spelade från start som ensamt gjorde begivenheten. Vid sidan av allt detta uppräknade var det fansen, på båda sidor om planen, som skapade en fantastisk inramning till detta historiska derbymöte.
Precis som alla är medvetna om att allsvenskan är en högst medioker liga med internationella mått mätt är det uppenbart för alla, inte minst de som besökte Råsunda igår, att svensk supporterkultur håller absolut världsklass. Det var tryck i läktarsångerna (även om dif-fansen blev aningen tystare i andra halvklek …) och imponerande uppvisningar i tifo från båda klackar. Trist för gårdarna att deras jumboflagga gick sönder (när de hissade den tjugo minuter före avspark av oklar anledning), men deras ”regnrockstifo” var kreativt (även om naturligtvis budskapet inte föll undertecknad på läppen).
Bengalbränningen i början av andra halvlek utgjorde också en kraftig markering gentemot de fotbollsförstörande krafter i vårt land som gör allt för att döda den spontana supporterkulturen. Det är slående att de bengaler som för något årtionde sedan lyftes fram i medierna som exempel på stämningsskapande inramning numera framställs som katastrof, ofta dessutom av samma journalister.
Bengalbränning i samband med bandymatcher brukar för övrigt fortfarande uppskattas. Att matchen fick avbrytas några minuter på grund av röken är väl inte så mycket att uppröras över, däremot kan man tycka att det var löjligt av domaren att avbryta matchen ännu en gång bara för att det tänts någon enstaka eld på läktaren.
Genom att så halsstarrigt tillämpa fotbollförbundets direktiv motverkar faktiskt domaren sitt eget syfte eftersom den ger publiken på läktaren möjlighet att påverka själva spelet.
Möjligen kunde man invända att den hängda ”Järnkaninen” som dinglade över Norra Stå tangerade anständighetens gränser. Å andra sidan borde det vara tillräckligt högt i tak på arenorna att både provokationer och ett visst mått av osmakligheter kan rymmas.
Det blev en strålande eftermiddag med fantastisk fotboll, tryck på läktarna, underbart höstväder och glad stämning. Inte ens förlusten i ishockey senare på kvällen förmådde ta ner det strålande humöret. Synd att en tråkmåns som Jan Majlard satte förlusten i halsen så till den milda grad att han var tvungen att spåra fullständigt i Svenska Dagbladet. Jämförelsen med den vidrige rånaren i Sandsborg är helt enkelt grotesk.
Det är hursomhelst den här typen av matcher som gör det värt att vara fotbollssupporter.
Norra Stå i brand under sista derbyt på Råsunda som slutade med AIK-seger med 0-3.