Folkvett del 26: På sjön hjälper man varandra

Umgängeskoden sjöfolk emellan känns i många stycken som en kvarleva från flydda tider. En rest från en epok när det var självklart att bistå sina medmänniskor och då man hälsade på dem man mötte. Särskilt bland seglare är denna inställning alltjämt utbredd. När man möter en främmande båt ute till havs vinkar man till den andra besättningen. Skulle man göra samma sak på land med alla man mötte skulle folk tro att man var lite rubbad.

Huvudanledningen till att båtfolk upprätthåller denna ickealienerade inställning till sina medmänniskor är att de, om inte bokstavligen så åtminstone bildlikt, sitter i samma båt. På landbacken är vi moderna människor invaggade i en falsk trygghet som får oss att tro att inget allvarligt kommer att drabba oss, och om något sådant mot all förmodan ändå skulle inträffa så finns det myndigheter som träder in och reder ut situationen.

På havet finns inte dessa livlinor. När man lämnat hamn är man, moderna navigationshjälpmedel till trots, utlämnad till elementen och andra sjöfarares välvilja. Alla vet att alla tjänar på att hjälpa andra till sjöss. I nödsituationer givetvis, men också i det lilla. Det är därför båtfolk alltid är varandra behjälpliga vid till- och utläggning. Man sitter, som sagt, i samma båt.

Sjövett är med andra ord en alldeles särskild form av folkvett, kodifierad av generationer genom nödvändighetens lag. Utan sjövett utsätter man både sig själv och andra sjöfarare för fara, och det är därför hövligheten och hjälpsamheten till sjöss är så mycket viktigare än på land. Dessvärre har det under det senaste decenniet kommit att bli allt vanligare med personer på sjön som inte är införstådda med dessa underförstådda umgängesregler.

Att detta är vanligare bland motorbåtsfolket än bland seglare är kanske inte så konstigt. För många personer utan tidigare erfarenhet av sjön är motorbåt ett naturligare första steg än en segelbåt. Segling kräver en helt annan typ av färdigheter än framförandet av en motorbåt. För många motorbåtsförare har steget över till motorbåt helt enkelt inneburit att man flyttat över husvagnssemesterns logik till skärgården. Därmed inte sagt att alla motorbåtsförare saknar sjövett, men eftersom den större andelen nybörjare på sjön finns bland motorbåtsförarna är det naturligt att det är i den gruppen som även de flesta sociala misstagen begås.

Men även bland seglare har brist på sjövett och allmänt hyfs kommit att bli allt vanligare de senaste åren. Återigen handlar det om personer som flyttar över husvagnssemesterns förhållningssätt till havet och som inte förstår att tillvaron på sjön medför helt andra förutsättningar än den på landbacken.

Under sommarens långsegling stötte vi på fenomenet vid ett flertal tillfällen, samtliga i samband med till- och utläggningar. Som nämnts ovan hör det till god sed att bistå andra sjöfarare vid dessa ögonblick. Det kan handla om att stå på bryggan redo att ta emot förtöjningsgods, eller att bära av om vinden ligger på mot bryggan. Det kan också handla om att bereda plats för sent anlända båtar om det är trångt i hamnen, till exempel genom dubbelförtöjning.

Sjöns husvagnssemestrare tenderar emellertid att underlåta att ge en hjälpande hand i dessa sammanhang utan väljer oftast att med högdraget min stå med armarna i kors i sittbrunnen och blänga irriterat på de nyanlända som kommer och stör deras semester. Dessa semesterfirare har ingen förståelse för andra båtfarare som anländer sent på kvällen till en hamn. Eftersom de själva endast gör korta dagsetapper förutsätter de att alla andra gör det och utgår från att en sen ankomst endast handlar om att man inte stigit upp lika tidigt som de själva.

Att förtöja jämsides med en sådan husvagnssemestrare på vattnet är helt uteslutet, likaså att förvänta sig någon som helst hjälp vid till- och utläggning. Det är samma typ av båtfarare som inte har någon som helst förståelse för att man kan ha problem med sin motor, eller att ett ankare kan fastna och krångla. De kör gärna alldeles för fort in och ut ur hamnarna och förväntar sig att andra skall bereda plats för dem. Sen blir de arga när de backar in i en stillastående båt, men inte på sig själva utan på de ombordvarande på den stillastående båten.

Denna typ av båtfolk kan sänka humöret på den frejdigaste seglare. Deras största fördel är att de tenderar att ligga och trycka i hamnarna och därmed inte utgör någon fara för andra ute på havet när det är skarpt läge. Jag misstänker dock att en mer öppen och hjälpsam attityd inte bara hade gjort tillvaron trevligare och säkrare för deras omgivning utan också för dem själva.