Var som helst men inte i Malmö

Jag är, som kanske framgått av tidigare inlägg här inget stort fan av Friends arena. Jag är heller inget stort fan av Eurovisionsschlagern. Till skillnad från Friends Arena är emellertid Eurovisionsschlagern någonting jag kan undvika. Den drabbar således inte mig och därför låter jag helst bli att uttala mig om den.

Trots min stora likgiltighet inför Eurovisionsschlagern kan jag emellertid inte låta bli att irritera mig på Sveriges Televisions beslut att förlägga den internationella finalen till Malmö. Dels för att det är så urbota dumt ur evenemangshänseende. Det är helt orimligt att den svenska finalen hålls i Solna på Friends Arena som rymmer 50 000 åskådare medan den internationella finalen som väntas locka betydligt fler, hålls i futtiga Malmö Arena med plats för 15 000 åskådare.

Visst, många följer tävlingen via teveapparaterna, men då faller ju argumentet om ökade turistintäkter definitivt bort. Dels för att SVT:s vd Eva Hamilton motiverar valet av stad med politiska argument. Smålandsposten skriver utförligt om detta på ledarsidan.

Eva Hamilton hänvisar till mångfalden som råder i Malmö – som om Stockholm och Solna hade mindre mångfald? Den avgörande skillnaden mellan Solna och Malmö är, som Hanif Bali klokt påpekar, att i Solna kommer utlandsfödde in på arbetsmarknaden och i samhället, i Malmö gör de det inte. Är det en mångfald att belöna?

Överhuvudtaget tycks valet av Malmö vara ett utslag av den traditionellt svenska benägenheten att belöna det dåliga och bestraffa det som fungerar bra. Minns ni till exempel värstingseglatserna som ordnades på skattebetalarnas bekostnad på 1990-talet? De gick ut på att ungdomar som betedde sig riktigt djävligt mot sin omgivning belönades med seglingssemestrar, ibland i Östersjön men också i Karibien.

På samma sätt tycks det fungera med Malmö. Det är en stad som till skillnad från Solna misslyckats helt med integrationen av utlandsfödda på arbetsmarknaden. Det är en stad som dignar under våld och gängkriminalitet så till den grad att den fått ta över vandringspokalen att kallas ”Sveriges Chicago”.

Det är en stad där antisemitismen är så utbredd att judar flyttar därifrån, alltmedan kommunalrådet (”stadens starke man” som det heter i socialdemokratiska kommuner) lägger skuldbördan på judarna själva, uttalanden som uppmärksammades internationellt och föranledde den amerikanska regeringens antisemitismexpert att resa till Malmö för att tala förstånd med kommunalrådet.

Det var i Malmö som en tennismatch mellan israel och Sverige fick spelas för tomma läktare sedan en mångtusenhövdad antiisraelisk demonstration fått löpa amok utanför Baltiska hallen. Över demonstrationen vajade Hamas-flaggor.

Denna stad vill Eva Hamilton belöna med det största och mest mediala evenemanget efter Nobelfesten. Kanhända vore det en bättre strategi att låta meddela att Malmö inte kommer att få några evenemang överhuvudtaget innan man röjt upp i sitt eget träsk. Lägg finalen var som helst men inte i Malmö.