Vid hålludden på Farstalandet i Stockholms skärgård ligger huvudstadsregionens senaste tillskott bland privatfinansierade konstinstitutioner. Artipelag har bekostats av Björn Jakobsson, ägare och grundare av Babybjörn AB. Jakobsson och hans hustru tillämpar dock principen om armslängds avstånd och låter konsthallsintendenten Bo Nilsson självständigt ansvara för utställningsverksamheten.
Den vita betongbyggnaden på 10 000 kvadratmeter ligger förföriskt inbäddad i skärgårdsnaturen, delvis kamouflerad av mossa på tak och terrasser. Panoramat över fjärden mellan skärgårdstallarna är fantastiskt.
Byggnaden, ritad av Johan Nyrén, har fått mycket uppmärksamhet. Den känns visserligen påkostad och gedigen och det omgivande sceneriet är fantastiskt, men byggnaden ser ut ungefär som alla konstmuseer de senaste årtiondena: kantigt, vitt, betong.
När jag besökte konsthallen pågick en enda utställning, ”Platsens själ”, där en rad samtidskonstnärer bjudits in för att gestalta platsen där konsthallen är belägen. Bland de medverkande konstnärerna kan nämnas Miriam Bäckström, Jonas Dahlberg, Andreas Eriksson, Charlotte Gyllenhammar, Annika von Hausswolff och Kristina Jansson.
Till utställningen hör också ett ”historiskt appendix” där äldre verk visas upp för att ge trovärdighet och tyngd åt de nyare inslagen. Effekten blev emellertid den omvända eftersom de gamla mästarnas verk generellt var mycket intressantare än samtidskonstnärernas alster. Dessutom var de luftfuktighetsanpassade lokalerna där den äldre konsten visades upp synnerligen otrevliga, sterila och vita och försedda med enorma skjutdörrar som väsnades så fort någon gick mellan rummen.
Än så länge känns det mesta ofärdigt på Artipelag, men det råder inga tvivel om att ambitionsnivån är hög. Där kryllade av personal när vi var på besök och man har både en egen busslinje från stan och en egen turbåt som avgår från Nybrokajen tre gånger om dagen. Öppettiderna är också mycket generösa, 10-20 dagligen. Det återstår att se om detta räcker för att locka den Stockholmska konstpubliken ut från innerstaden när känslan av nyhetens behag mattats av.
Har Stockholm begåvats med ett eget Louisiana? Platsen väntar ännu på sin själ.
