Det klagas ofta på det svenska nationaldagsfirandet. Kritiken är av två olika slag. Dels finns det de som klagar på att man överhuvudtaget firar nationaldagen, eftersom man tycker att hela konceptet med en sådan luktar unken nationalism med allt vad det innebär av chauvinism och nationell självtillräcklighet. Dels finns det de som tycker att vi inte firar tillräckligt mycket, tillräckligt innerligt, tillräckligt bra, och istället sneglar avundsjukt på de patriotiska norrmännen.
Jag är själv ingen stor anhängare av nationaldagsfirandet, men det beror inte på att jag förknippar den med chauvinism, utan på att den saknar folklig förankring. Den svenska nationaldagen är pådyvlad oss uppifrån av de politiska makthavarna och påminner därför om den totalt intetsägande Europadagen som Bryssels byråkrater vill köra ned i halsen på oss.
Den svenska fosterlandskänslan är kopplad till en stark frihetlig tradition och bygger på en sund skepsis mot makten och påbud uppifrån. Göticismen och dess pompösa storsvenskhet fick föga genomslag utanför försvarsmakten, universitetsvärlden och manskörerna. Den svenska nationalromantiken, såsom den gestaltade sig kring det förra sekelskiftet handlade i betydligt mindre utsträckning om krig och kungar men desto mer om kärlek till hembygden och dess traditioner, till naturen och det svenska landskapet. Arthur Hazelius skapelser Nordiska museet och Skansen speglar väl denna inriktning.
Den nationalromantiska arkitekturen, konsten och litteraturen speglar också dessa teman. Verner von Heidenstams fosterländska diktning handlar snarare om rösträttskamp och försvar av den enskildes fri- och rättigheter än om underdånighet och kungadyrkan. Porträttet av Karl den tolfte i Heidenstams Karolinerna är exempelvis allt annat än insmickrande.
Den svenska fosterlandskänslans verkliga högtidsdag är midsommarafton. Den innebär allt det som nationaldagsarrangörerna försöker krysta fram: traditioner och en inkluderande gemenskap som är allt annat än storvulet chauvinistisk. Kanske därför att det är en tradition som växt fram ur folkdjupet utan påbud uppifrån.
Nationaldagsfirandet den 6 juni upplever jag snarare som jag upplever landslaget i fotboll: det fungerar som substitut för dem som saknar en genuin klubbkänsla. Fast landslaget är trots allt bättre än nationaldagsfirandet, för även om jag alltid ondgör mig över Fotbollsförbundet och landslaget så sitter jag ändå där och tittar när det väl är mästerskap. Men på samma sätt som nationaldagen aldrig kan mäta sig med midsommar kan landslagsfotbollen aldrig mäta sig med klubbfotbollen.