När jag arbetade som kultur och nöjesreporter var jag en högst ovillig musikrecensent. Anledningen: jag tyckte inte om att såga andras musik. I det avseendet var jag nog tämligen unik i recensentkåren, där man annars tycks anstränga sig till det yttersta för att hitta något att klanka ned på, gärna i musikstilar som de inte alls gillar eller behärskar.
Själv föredrog jag att göra intervjuer med artisterna eller att skriva inför-artiklar före konserter eller turnéer. Recensioner av konserter och skivor skrev jag motvilligare, av ovan nämnda anledning och eftersom jag anser att dessa brukar säga mer om recensenten än om det recenserade.
Som artist har jag företrädesvis positiva erfarenheter av recensentkåren, jag har haft turen att oftast recenseras av kunniga och intresserade skribenter som behärskar genren jag arbetar i. Några skräckexempel har jag dock varit med om. Till exempel en recensent som sågade en hel konsert jag gjorde för ett antal år sedan, trots att jag såg att han anlände till lokalen mitt under sista refrängen i sista låten.
När jag idag läser Johanna Paulssons recension av svenska metalbandet Sabatons senaste skiva Carolus Rex i Dagens Nyheter känner jag igen alla tre tecknen på en dålig recensent: obefintliga kunskaper om genren, aktivt ogillande av genren och en grundläggande önskan att såga.
Hur man resonerar på Dagens Nyheters kulturredaktion när man låter en skribent recensera Sabaton som i presentationen av sig själv slår fast att hon ” Ogillar: Möjligen bredbent, testosteronstint gitarrmangel”? För vem är det intressant att läsa en recension av någon som redan från början fördömt hela genren?
Du ska ha ett tack för inlägget. Helt absurt hur hon, Johanna, lägger fram sin recension. Kollar man igenom hennes ”profil” (http://www.dn.se/kultur-noje/musik/johanna-paulsson) blir man mörkrädd. Mer ordbajseri och konstiga ord har jag aldrig varit med om.