Då är jag plötsligt tillbaka i Svealand efter en minnesvärd helg i vackra Västervik. Minnesvärd bland annat på grund av visskolans i Västerviks 10-årsjubileum som firades med dunder och brak. Minnesvärd också för att vistrion Två Taube och en Bellman, där jag utgör en tredjedel, gjorde sin första konsert på nästan fem år.
Det var naturligtvis med viss spänning som vi samlades på lördagsmorgonen för att sjunga ihop oss inför kvällens konsert. Skulle vi komma ihåg de gamla arrangemangen efter fem år, skulle de inte sällan ordrika texterna kunna manas fram ur bakhuvudet etcetera? Alla farhågor visade sig emellertid vara obefogade.
Arrangemangen satt som gjutna och det kändes som om det inte gått mer än ett par veckor sedan sist vi stod på scen tillsammans med dessa låtar. Konserten gick också strålande och gav mersmak. Huruvida det blir någon uppföljning återstår dock ännu att se.
Ytterligare ett minnesvärt ögonblick var den allsångsorgie som utbröt kring stängningsdags på den abonnerade krogens uteservering då tillresta trubadurer, visskoleelever och vanligt folk gav sig hän i guldkorn efter guldkorn ur den svenska sångskatten vilket sedan personalen med milt våld föst ut det talrika sällskapet ur den stängda restaurangen övergick till något slags spontant visrave på kajen. Polispatrullen som övervakade det hela från en angränsande gränd måtte ha undrat vad som pågick.
Ett stort tack till alla som var där och skapade magi!
Foto: Tina Wilhelmsson