Jag skriver i senaste numret av Svensk Tidskrift om vikten av att skapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi för kultur på nätet och om gratiskulturens konsekvenser, liksom problemen med oligopol.
Jag skriver i senaste numret av Svensk Tidskrift om vikten av att skapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi för kultur på nätet och om gratiskulturens konsekvenser, liksom problemen med oligopol.
En hel del tänkvärt såklart, men kanske inte så mycket nytt under solen. Att distributörer tar betalt för sina tjänster är en lika gammal företeelse som kulturindustrin som sådan. Avtalsfrågan mellan distributörer och rättighetsinnehavare kan väl rimligtvis bara ses som ett särintresse som i allt väsentligt, endast rör avtalets parter?
”Bättre att säkerställa ett system för transaktioner direkt mellan rättighetsinnehavare, oavsett om det är upphovsmannen själv eller ett förlag eller skivbolag, och konsumenten.”
– Hur hade du tänkt dig att detta system skulle vara utformat? Det finns ju inget som idag hindrar dig att sälja din produkt direkt via din egen hemsida. Om du hade tänkt dig nån slags kollektiv distributionsplattform för upphovsrättsinnehavare som enbart tar betalt för rimliga oh-kostnader, så är det väl bara att sätta igång och programmera?
Som vilseledd liberal anser jag att nätneutraliteten är en av nätpolitikens viktigaste frågor. Jag tenderar därför att drabbas av patologisk skrämselhicka när telecombolagens höga rörelsemarginaler nämns i sammanhang där diffusa förslag om nya ersättningssystem för digitalt innehåll också ges. Enligt mitt synsätt har telecombolagen redan klivit över nätneutralitetens anständighetsgränser. Telecombolagen ska tillhandahålla kommoditeten bandbredd, och definitivt inte lägga sig i hur jag väljer att använda den bandbredd jag betalat för.
*Som enbart tar betalt av rättighetsinnehavaren för rimliga oh-kostnader.