Andres Lokko har både rätt och fel när han skriver om hög ljudvolym vid rockkonserter i Svenska Dagbladet idag. Han har rätt såtillvida att hög ljudvolym verkligen inte bör vara ett självändamål vid konserter, att det snarare förstör musikupplevelsen än förhöjer den, men han har fel när han applåderar förslagen om att lagstifta mot höga ljudnivåer.
Jag har själv utsatt mina hörselorgan för avsevärde prövningar under åratal på musikfestivaler, konsertlokaler – både i publiken och på scen – och i svettiga replokaler. Medan många av mina vänner och bekanta drabbats av nedsatt hörsel och tinnitus till följd av liknande livsstil har jag själv kommit jämförelsevis lindrigt undan. En viss hörselnedsättning i diskanten på höger öra är allt. Det hade kunnat vara betydligt värre.
En del i förklaringen är att jag relativt tidigt började med att ta med öronproppar på konserter och även i replokalerna. Det ansågs naturligtvis mesigt i den machokultur som punk- och rockvärlden i många avseenden utgör, men räddade förmodligen min hörsel från allvarliga skador. Att ta med hörselskydd är den enskildes ansvar och ofta finns dessutom gratis öronproppar på plats på välorganiserade konserter och festivaler. Att lagstifta mot höga ljudvolymer känns överdrivet.
Upp till en viss nivå finns det en korrelation mellan ljudvolym och positiv upplevelse av musiken. Alla tester visar att genomsnittliga lyssnare tycker att en viss sång låter bättre om den spelas till i högre volym. Det är därför så mycket av den mest kommersiella mainstreammusiken komprimeras så hårt att ljudet blir sämre – för att sedan komprimeras ännu hårdare av skvalradiokanalerna. Kvaliteten offras för högre volym. Man kunde tycka att det är en märklig strategi eftersom lyssnaren själv kan reglera volymen på den egna radioapparaten, men förmodligen tänker man att det ska låta högre (och därmed uppfattas som bättre) när man slår över från en annan kanal.
När det gäller riktigt höga ljudnivåer försvinner emellertid den positiva korrelationen. På konserter med exempelvis Motörhead, som satt en ära i att ha så hög volym som möjligt, pumpar musiken så att det gör ont i öronen och vibrerar i kroppen. Detta koncept har med tiden övertagits av allt fler band vilket gett oss konserter där det är i princip omöjligt att vistas utan hörselskydd av något slag, något som förbättrar upplevelsen av musiken.
En tråkig effekt av detta är att publiken på akustiska klubbar med lägre ljudvolym ofta tenderar att vara mindre fokuserade och ta tillfället i akt att prata under konserterna, till artisternas och de övriga åhörarnas förtret. Kanske beror det på att vi inte är bortskämda med musikmiljöer där det går att prata med varandra.
På nattklubbarna har utvecklingen mot outhärdliga ljudnivåer pågått under ett antal år. Klubbar med dansgolv har som regel, i alla fall i huvudstaden, så hög volym på musiken att det är omöjligt att prata med folk utan att skrika med full kraft in i deras hörselgångar, vilket i sin tur utgör ytterligare ett hot mot deras öronhälsa.
Sett ur ett darwinistiskt perspektiv gynnar dessa vidriga ljudmiljöer dem som är duktiga på att dansa framför de som är duktiga på att tala för sig. Undertecknad, som är betydligt bättre på att låta munlädret gå än på att svänga sina lurviga känner visst missmod inför denna trend. Får denna urvalsprocess pågå under lång tid finns skäl att ur evolutionär synvinkel oroa sig för människosläktets intelligensmässiga utveckling.