När jag passerade Globenområdet med bil tidigare idag blev jag omkörd av en taxi full med dyngraka ryska hockeysupporters. Det var en skåpbilstaxi med skjutdörr på sidan och denna dörr stod på vid gavel och ut ur öppningen stack ett par ryska supporterben, vilt flaxande. Plötsligt ser jag hur supporterna rullar ut ur taxin på gräsmattan bredvid vägen. Taxin tvärnitar och gatan fylls av ryssarna. Trafiken avstannar. Det visar sig att mannen som fallit ur är oskadd. Man minglar runt på vägbanan en stund, till övriga trafikanters förtret, innan man återvänder till taxin och fortsätter färden.
Denna incident är det enda som jag personligen märkt av att det pågår ett världsmästerskap i Stockholm. Hockey-VM har inte satt några djupare avtryck i stadsbilden eller i Stockholmarnas medvetanden. Trots att jag umgås med många sportintresserade hör jag knapast någon prata om hockey-VM.
Men så har mästerskapet också varit en publikflopp av sällan skådat slag. Framförallt är det den svenska publiken som har uteblivit. Svenska NHL-spelare som återvänder till fosterjorden för att göra landslagsplikt får finna sig spela inför halvtomma läktare. Häromdagen lyssnade jag på Studio Ett i Sveriges radio där ishockeyförbundets ordförande Christer Englund ställdes till svars för den usla publiktillströmningen, som många menar beror på hutlösa biljettpriser och olika typer av paketpriser där biljetter till flera matcher säljs i paket för tusentals kronor.
Det hela påminde mig om när Svenska Fotbollförbundet häromåret ordna ”cuphelg” på Strömvallen och förlade ett antal matcher i svenska cupen till en och samma helg. Tanken var att locka storpublik. Utfallet: ett snitt på 165 åskådare per match.
Englund lyckades inte särskilt väl med att försvara hockeyförbundets biljettstrategi i Studio ett utan mumlade något om att de ska se över detta till nästa mästerskap. Kanske illustrerar detta problemen som elitidrotten i allmänhet och ishockeyn i synnerhet har att brottas med i Sverige. Den enorma diskrepansen mellan beslutsfattarna och den publik som förväntas komma och betala för alltsammans med sina surt förvärvade slantar.
Min mor som i ungdomen var en flitig ishockeysupporter fick nyligen gratisbiljetter till en elitseriematch via jobbet och gick dit med en kollega och kunde efteråt konstatera att arrangemanget kring matcherna förändrats betydligt sedan hon brukade gå på hockey. Dock inte till det bättre.
– Det kändes inte som att arrangemanget vände sig till oss på läktaren, var hennes omdöme, eller att det var matchen på isen som var själva huvudsaken, den drunknade i alla jippon runtomkring.
Nu skulle man kunna tro att detta bara var utlåtanden från en reaktionär kverulant som tycker att allt var bättre förr, men faktum är att jag iakttagit samma utveckling under den relativt korta tid jag gått på hockeymatcher. Ännu mer slående är skillnaden mellan ishockeyn och fotbollen, där hockeyn gör allt för att dränka och döda den spontana supporterkulturen på läktarna medan den fortfarande lever kvar kring fotbollsmatcherna. Tendenserna finns dock även kring fotbollen och få allra mest kring landslagsmatcherna.
Idag skriver Erik Niva klokt på sin blogg om kringarrangemangens negativa betydelse för liveidrotten i medieåldern. De marknadsföringstyper som sitter och funderar kring inramningen av idrottsevenemangen har helt uppenbart mycket lite gemensamt med de som går på matcherna. Snarare tycks det som att de för sitt inre ser för sig en tänkt drömpublik, bestående av en helt annan sorts personer än de oborstade supportrar som idag befolkar våra läktare. Prydliga, slipsprydda och colgateleende personer med stinna plånböcker och ett omättligt sug på kringarrangemang.
Att jippofieringen inte är lösningen visar såväl hockeyns som fotbollens dalande publiksiffror. Bättre då att gräva där man står – vad är det som lockar dagens publik och hur kan man få dit fler av samma sort? Vad är det som efterfrågas? Hur kan man tillgodose denna efterfrågan?
Trots att det finns många dåliga tendenser i denna multiarenornas och kringarrangemangens tröstlösa era finns det också en del ljuspunkter. En av dessa är att ett flertal tongivande sportjournalister börjat få upp ögonen för supporterkulturens villkor och dess betydelse för elitidrotten. Kanske kan dessa tillsammans med supportrarna själva till slut få också beslutsfattarna att inse dessa viktiga samband.