Iron Sky
Regi: Timo Vuorensola
Det var längesedan jag satt i en biografsalong där det skrattades så mycket och så högt som under gårdagens föreställning av finskproducerade Iron sky. Filmen, som handlar om hur nazister ska anfalla jorden från månens baksida, där de gömt sig sedan andra världskrigets slut, är en burlesk fars berättad i högt tempo.
Iron sky är en drift med på science fictiongenren och de talrika nazistfilmerna men där staplas också parodier på populärkulturella och samtida stereotyper. Upprinnelsen till berättelsens intrig är till exempel att den Sarah Palinliknande amerikanska presidenten, som enbart är intresserad av att vinna nästa val, som ett led i sin kampanj låter skicka upp en färgad fotomodell till månen, där denne av en händelse råkar springa in i nazisternas svastikaformade månbas.
Det är många skämt om rastillhörighet, bland annat genom att nazisterna försöker göra den färgade protagonisten till arier genom ”albinoseringsmedel”, och filmen är befriande i sin respektlöshet gentemot vad man får skämta om och inte. Stor humor är det också när rymdinvasionen kommer och man i FN försöker reda ut vilka det i själva verket är som går till attack, varvid den nordkoreanske representanten ställer sig upp och tar på sig hela ansvaret för anfallet: ”Jag erkänner, det är vi som ligger bakom invasionen och det är vår store ledare som byggt rymdskeppen”, varvid de övriga FN-representanterna bryter ut i ett hjärtligt gapskratt.
Filmens kärlekshistoria, mellan den godhjärtade men hjärntvättade nazistlärarinnan Renate och den svarte fotomodellen Washington är visserligen förutsägbar men driver berättelsen framåt. Iron Sky är kanske inte filmhistoriens största mästerverk men en charmig pastisch som lär tilltala betydligt fler nördar än jag.