I helgen var jag på Sigtunastiftelsen på en så kallad kulturhelg, som ordnas några gånger per år. Höjdpunkten under helgen, utöver Sigtunastiftelsens fantastiska miljö i sig själv, var lördagskvällens konsert med Georg Riedels Cornelistonsättningar. Riedel, för den breda publiken kanske mest känd för sina tonsättningar av Astrid Lindgrens sångtexter, till exempel Du käre lille snickerboa och idas sommarvisa, har tonsatt ett antal av Cornelis Vreeswijks efterlämnade men icke tidigare tonsatta sångtexter.
Tonsättningarna finns inspelade på skivan Cornelis vs Riedel och framförs av Riedel själv på kontrabas, hans dotter Sarah Riedel på sång tillsamman med Nicolai Dunger, samt pianisten Jonas Östholm och trumpetaren Emil Strandberg, samtliga verkliga virtuoser på sina instrument.
Om någon ska lyckas med konststycket att med bibehållen karaktär tonsätta texter av Cornelis Vreeswijk så är Georg Riedel rätt man för jobbet. Både folkvisetonen och bluesnerven hos Vreeswijk liksom den speciella humorn finns allestädes närvarande. Arrangemangen är visserligen långt jazzigare än vad man är van vid i Cornleissammanhang och Dungers spröda röst kanske inte riktigt gör den bullrande Cornelis rättvisa, men den övergripande känslan är helt rätt.
Sarah Riedel är en sångerska med både stark och uttrycksfull röst och stor scennärvaro. Hon stod också för de sparsmakade mellansnacken medan Dunger höll en betydligt lägre profil, både som sångare och som scenperson.
Det blev en storslagen viskonsert i jazzformat, eller kanske snarare en jazzkonsert med visinslag, stämningsfullt inramad av Sigtunastiftelsens säregna blandning av nationalromantik och italiensk klosterkänsla. När konserten var över och nattmörkret lägrat sig över asymmetriska huskroppar och susande tallar var det få i publiken som noterat att nästan två timmar förflutit.
Har ni chansen att se föreställningen Cornelis vs Riedel ska ni ta den.