Kapellmästaren som tragisk hjälte

Imorgon är det hundraårsdagen av Titanics förlisning. Det var sent på kvällen den 14 april 1912 som världens då största passagerarfartyg, det påstått osänkbara RMS Titanic rammade ett isberg och började ta in vatten. Drygt två timmar senare gick hon till bottnen. Runt femtonhundra personer följde henne i djupet. Blott 712 överlevde av de 2207 ombordvarande.

Titanics förlisning blev inte bara en världsnyhet i sin samtid. Händelsen har fått ikonisk status i populärkulturen och är närmast mer närvarande idag än mer sentida fartygskatastrofer som Estonias förlisning på Östersjön 1994. Mycket har det givetvis att göra med James Camerons storfilm från 1996, men den är bara en av ett oöverskådligt antal populärkulturella framställningar.

Katastrofen har också använts av dem som velat plocka billiga poänger. För svenskar är proggaren Mikael Wiehes sång ”Titanic”, där socialisten Wiehe försöker använda fartygskatastrofen som en metafor för det klassamhälle han försöker bekämpa. Vid första påseende är liknelsen tacksam: Titanics passagerare var uppdelade i första-, andra- och tredjeklass, utifrån biljettpriset och standarden på hytter och gemensamhetsutrymmen. Ombord på fartyget fanns några av världens då rikaste personer, till exempel Amerikas förste miljonär John Jacob Astor, tillsammans med fattiga emigranter som lämnat hus och hem för att söka lyckan på andra sidan Atlanten. Från Sverige kom 231 passagerare varav 164 omkom i katastrofen.

Berättelsen om Titanic är emellertid inte historien om hur de rika tog för sig på de fattigas bekostnad. Tredjeklasspassagerarna hade inte sämre förutsättningar att överleva förlisningen än de i första klass. I själva verket valde många av de burgna förstaklasspassagerarna att frivilligt gå under med fartyget för att lämna plats i livbåtarna åt andra. Till dessa hörde John Jacob Astor och Benjamin Guggenheim. Också fartygets konstruktör, den irländske ingenjören Thomas Andrews, valde att gå till botten med sitt fartyg.

Mest heroiska av alla öden ombord på RMS Titanic torde dock vara fartygsorkestern som efter kollisionen tappert spelade lugnande musik för att stävja paniken under evakueringen. Kapellmästaren Wallace Henry Hartley och hans medmusikanter spelade ända till det bittra slutet och gick själva under. Enligt legenden var det sista de spelade psalmen ”Closer, my God , to thee”. Hartleys kropp bärgades och 40 000 följde denne musikaliske hjälte till graven i Colne utanför London.

Om hans och andra enskilda resenärers öden skrev jag sången som bär hans namn, Wallace Henry Hartley. Det är en berättelse om individuellt hjältemod och självuppoffring och havets svarta skoningslöshet.

Wallace Henry Hartley

Det sägs att orkestern spelade
så länge det var möjligt att stå
på akterdäcket på Titanic
innan hon försvann i det blå
det sägs att Benjamin Guggenheim bytte
om till sin bästa skrud
För han ville vara klädd som en gentleman
då han tog havet till brud

Och det sägs att John Jacob Astor
beredde plats åt sin hustru Madeleine
i livbåten och tog ett ömt farväl
innan han sjönk som en sten
När den sista livbåten firats
ned, klockan noll två noll fem
fanns ett och ett halvt tusende kvar ombord
och djupet väntade dem

Och Wallace Henry Hartley
han strök sin violin
medan fören sjönk i havet och vattnet strömmade in
Wallace Henry Hartley
medan de beredde sig
på undergången spelade han ”Närmare, Gud till dig”
Närmare, Gud till dig

Det sägs att Ida Strauss, sedan hon tagit
ett tårfyllt farväl av sin man
och satt sig i livbåten ändrade sig
och valde att dö, liksom han
I rökrummet satt Thomas Andrews
han valde likt dem att stanna
och medan hans osänkbara skepp sjönk
tände han sig en Havanna

Och Wallace Henry Hartley…

Det sägs att orkestern spelade
så länge det var möjligt att stå
även efter att lamporna slocknat
Sjutton minuter över två
strax hördes ett väldigt muller
när fartyget bröts itu
mellan tredje och fjärde skorstenen
”hon sjunker, hon sjunker nu!”

Och Wallace Henry Hartley…

Lars Anders Johansson

AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Syd, Syd